Lugnt vatten i skymningen 1 mars 2009!
När det klara och det enkla får råda som det vill... är en del av en låt som alla kan. Här på ön är det så. Inga extravaganser, ingen glamor, det behövs helt enkelt inte för allt är så naturligt. Här är man helt rätt och slätt den man verkligen är, utan masker och krås.
Ingen är ovän med någon en längre tid..eller hahaha…det finns faktiskt de som varit ovänner i generationer, ingen kommer längre ihåg varför men det spelar ingen roll för man är ovänner sedan födelsen så är det bara.
Så finns det ju de där som vill ha ovänner, de som har som livsuppgift att söka bli ovän med någon, de där som känner sig förorättade för en sak eller flera. De som utdelar en förbannelse över någon och svär dyrt och heligt att det ska råda livet ut.
Jag har fått en sådan förbannelse över mig från en här på ön, mja kanske bad jag om det då jag sa ”far åt helvetet!"
Så nu lever jag för resten av mitt liv utan att bli förlåten och för resten av mitt liv inte få en endaste nick till hälsning utan bara en stum blick, för det får jag.
Det där förbannelserna som varar livet ut! Jag undrar ibland vem det som egentligen får straffet, den som utdelar förbannelsen eller den som ska bära manteln?
Jag drömde i morse att jag utdelade en sådan förbannelse till en här på ön. Jag sa gång på gång, "Jag vill inte ta ord som hata i min mun men jag kan ärligt säga att jag hatar dig, allt du sagt, allt gjort i varje stund."
Skulle inte må så bra om jag gick och brydde mig så mycket varje dag men det var en tänkvärd dröm, för visst finns det åtminstone en på ön som jag gärna skulle vilja hata om jag kunde hata. Jag förlåter mig själv för den tanken.
Hur som helst så är det på den här ön, det enkla och fria i varandet, blandas med oerhört svåranalyserade tankemönster i folks knoppar. Man gör bäst att inte bry sig alltför mycket, för det gör de själva...så mycket kan jag lova!
Denna helg som slutar med 1 mars var varit en alldeles underbar enkel och befriande helg. Det var slutet på sportlovsveckan och så många barnvagnar jag har jag sällan sett parkerade utanför Värsan middagstid fredag.
Cicki Strand från Hotellet stod stum utanför flera minuter och funderade på om hon ens skulle våga sig in, för den barnmagnet hon är skulle hon inte få ro en sekund.
Så blev det förstås, men eftersom Cicki är så fantastisk och godhjärtad var jag inte ett dugg förvånad, Cicki sjäv var dock förvånad men Jesus förstod heller inte sin storhet.
Om fredagkvällen var hektisk var lördagkvällen inte alls hektisk. Vera och Erik som slitit allt vad de orkade med lunchgästerna båda dagarna välkomnade lugnet, det gjorde Ma och jag också. Ma tittade sig omkring och sa förvånad, "Va? Folk har visst hem!" Vi var de enda gästerna. Vi åt middag , jag hade spetsat in mig på HPs goda gulasch men hittade den inte på tavlan Erik skrattade bara åt mig och sa bara "Slut typ lunch!"
Vi tittade på Melodifestivalen på den nya stora platt-TVn som installerades förra veckan, Vera och Erik förde statistik och poängbedömde. Det var härligt skönt i sin enkelhet.
Vägen hem på isiga vägar hade gått snabbt om inte vi inte fått el-torsk. En amatörmässig felbedömning av laddningsgraden fick oss nästan till tvättstugan, ja det vill säga hela sega hmhm-backen som Pia skulle sa sagt frqmför oss fast åt motlutshållet.
Typiskt att det skulle vara den där tunga moppen också. Jädrans..men det gick, dagen efter hade jag träningsvärk i både armar och ben. I gryningen fick vi ta den blå moppen och bogsera hem eländet. Tur att Bagar-Anders nu har befriat mig från vidare irrfärder med det gröna monstret. Han köpte den! Vi drog genast och firade med en lunch. Gissa var? Värsan!
Vid slutet av Sandhamns huvudgata där Sandhamn värdshus ligger. Här brukar det vara fullt med moppar, nu står där bara min och ser ensam ut!
Söndaglunch, Biff Lindström med het bernaisesås och tomatsallad
Så här gott kan man äta på Sandhamns Värdshus om är vegetarian!
Ma på moped i solsken!
0 comments:
Skicka en kommentar