Rigmor den 31 juli 2009,
när solen ännu sken och hennes ljusblå ögon ännu glittrade
Igår miste jag en vän, Rigmor!
Idag fick jag en inbjudan från Gertrude med orden
Kom till mig för skydd, ni resande själar i natten.
Undrar vad det betyder?
Nyss när satt vi stumma på båten och såg hur de vilda djuren kämpade för sina liv där ute på sjön sade vi, "naturen är grym och obeveklig" nu när jag sitter på min kammare och tänker på Rigmor, känns hela livet obevekligt, obönhörligt, oförsonligt grymt. Jag vet inte hur många synonymer jag kan hitta för det jag känner just nu.
Rigmor dog redan den 4 februari men jag fick veta det igår.
Jag kände Rigmor knappt fyra år, en vänligt sinnad, varm och godhjärtad dam.
En dam är vad man ska kalla henne, för en dam var just vad hon var.
Elegant på strandpromenaden i hamnen bar hon alltid ljusa eller färggranna och välsittande kläder, dyrbara smycken och lyxiga väskor, välsminkad och välfriserad. Precis som hennes språk och strålande humör, precis som hon ville vara.
Även om sorgen i henne alltid var synlig för den ville se, spred hon idel solsken och skratt där hon träffades, empatisk och förstående och till stöd för dem som hade det sämre än hon.
Rigmor kom till mig en dag när jag hade det som sämst och tog mig till sin vän och jag tog tacksamt henne till min.
Rigmor hade ingen egen familj men väldigt många vänner men kanske inte så många nära vänner. Det liv som hon hade haft, en hel livstid runt jorden med spännande historier som för många bara kan läsas i romaner var det liv hon hade valt som sitt.
När hon sen drog sig tillbaka valde hon vår ö, långt ute i skärgården.
Hon valde vår ö för där hade hon haft sina sista lyckliga dagar med sin älskade make.
I början satt hon alltid ensam, sörjde i stillhet, läste sin bok och drack sitt rosévin.
Många undrade vem hon var, hon denna där som bodde i samma rum på hotellet, tror det var 107:an, under 90 dagar om året, som åt sin frukost på hotellet, åt sin lunch på värdshuset, som älskade pastan, som älskade spare ribsen på uteserveringen.
Med tiden blev hon en vän till alla och alla tyckte om henne, en del tyckte även synd om henne, en del ville hjälpa henne, en del bara fortsatte att undra.
Men Rigmor ville inte bli hjälpt, det stod klart för mig rätt tidigt, inte för att hon var stolt men för att hon hade bestämt sig.
Hennes fantastiska liv som hon hade haft och som blev än mer fantastiskt när hon träffade sin älskade make på äldre dagar, så att säga "i porten" var som the cherry on the top, slocknade när maken gick bort för några år sedan...resten av tiden var bara en väntan.
Även om jag egentligen inte är förvånad över att Rigmor lämnat oss, hon sa ju att hon skulle, känns det tomt och konstigt efter Rigmor. Jag hoppas nu att Rigmor hittat tillbaka till glädjen och kärleken.
Jag är också glad för att hon gav oss chansen att få lära känna hennes varma person och genom en portion av hennes spännande livs berättelser något att minnas henne med.
Till Rigmor, vila i frid!
Älska mej nu, när gryningen kommer
och skyarna blänkar som slöjor av guld.
Älska mej nu, när måsarna skriker
och doften från havet står tung i vårt rum
Älska mej nu, när solkatter leker
över din nakna, brunbrända kropp.
Älska mej nu, när allting står stilla;
denna magiska stund just då Solen går opp.
Av Björn Afzelius ur "Älska mig nu"
