Sagavägen

När man åker nästan 90 mil på en dag gäller det rasta på de
rätta ställena. Men hur hittar man dem?
Det är ju förstås inte helt enkelt om man aldrig har åkt just den
vägen förrut.
Vi satt i bilen idag och pratade om hur många det är vi känner som
aldrig varit norr om Borlänge?
Det var förvånadsvärt många. Men de flesta har ändå en eller
flera åsikter om Norrland, som om hur lustigt alla pratar, hur
fåordiga norrlänningar är men mest av allt förekommer åsikten som
sammanfattas "mygghelvetet".
Det mesta är faktiskt fel utom att vissa norrländska dialekter inte
går att förstå. Man bara nickar och ler, för att fråga en gång
till är ingen mening, det blir inte lättare andra gången heller.

En annan sak, många av dem med åsikter om Norrland vet inte hur
fantastiskt vackert det är i hela norra Sverige.
Vi åker ofta Sagavägen upp och ner, den går i inlandet ända till
Norge och kallas Sagavägen för alla sagor och sägner som härör sig
från trakterna längs vägen.
Men för att komma tillbaka var man hittar de finaste rastplatserna?
Det är faktiskt inte så svårt längs Sagavägen för det är
förmodligen den vackraste rutten till och från Norrland så det är
bara att plocka något ställe, vilket som helst och man blir inte
besviken.

Vi har valt våra plaster som vi gärna återkommer till för att kunna
rasta hundarna, som den här mellan Vilhelmina och Åsele längs
Ångermanälven.
Här är vattnet ofta varmt under sommaren så det har hänt att
stannat och badat.

Änglar och syndare!

Det talas mycket om Katia idag och väderkartan visar ett enda stort
moln över hela Sverige. Visst kan man känna orkanresterna vina i
träden och regnet smattra i byar, stundom hårt men för mig spelar
inte Katia någon roll, det känns bara som en semesterdag att inte
kunna göra något nyttigt utomhus.

Jag tog en morgonpromenad tidigt och nu tänker jag inte gå ut mer
idag.
Jag skämmer bort mig själv med brasa, lite ljus och blommorna som jag
plockade på den regniga morgonpromenaden.
Jag skämmer även bort mig själv med min nya favoritkock på TV,
Nigel Slater. Nigel som inte lagar mat för nytta utan för nöje. Helt
i min stil!

Jag älskar Nigel Slater's Simple Suppers. Idag sänds ett avsnitt som
heter "Saints and Sinners", härligt!

Jag kan inte annat än hålla med Nigel, mat ska alltid smaka bra och
helst med lyxig känsla även om det är vanlig vardagsmat och ska man
lyxa till det ska göra det ordentligt, men hålla balansen i lyxen.

Idag efter promenaden äter jag en god grönsakssoppa till lunch och
lyxar till med Tart Tatin till dessert, en riktig höjdare i
äppelkakegenren.

Hej höst!

Jag gick och funderade på att hösten inte hunnit så långt i år ens
här uppe i norr.
Vi brukar vara upp här samma tid varje år och nog tycker jag att
luften brukar kännas krispigare och färgerna vara intensivare än de
är detta året så här dags.
Ortsborna däremot tycker hösten kommit en bra bit på väg,
björkarna fäller sina blad som i skift, kan inte nog snart bli av med
sina löv trots att det inte varit någon frost att tala om än.

Kanske har det varit för torrt försöker jag men enligt utsago har
det regnat rejält under sommaren.

Så vad vet väl jag?
Vackert höstigt är det i alla fall och trots att det är varmt ännu
så säger jag, hej och välkommen kära höst!

Marknadsdag

Efter regn kommer sol och ingenting blir som man tänkt sig brukar det
heta. I mitten av förra veckan drabbades jag kräksjukan och satte
därmed stopp för alla stora planer på fiskeresor. Förra året blev
jag sjuk precis när vi nått en fjälltjärn efter 2 timmars vandring
och det var bara att gå ner 2 timmar, åka sju mil till sjukan.
Kräksjukan har sen i onsdags varit oss envist i hälarna och vi har
inte mått vidare någon av oss i vår lilla familj på två personer
och två hundar. När till och med en av hundarna kräktes i lördags
morse tyckte jag riktigt synd om oss alla.
Men i fredags hade vi en andningspaus efter att jag frisknat till och
innan Lasse blev dålig och då passade vi på att åka till Arvidsjaur.
Det var en stekhet dag, termometern visade 27 grader men ortsborna
visade inget större intresse för badstränderna utan man föll som
bäst på att rigga upp för nattfestivalen, Nattivalen. Scenen
testades och grillar halades fram på löpande band.
Vid knallestånden trängdes redan mycket folk och jag passade på att
fynda ett par jättefina Arvidsjaursvantar som en tant hade stickat ur
ett mönster från ett lapptäcke från orten, mycket vackra.
Man kan ju tycka att vantar inte är det första man tänker på att
handla i sommarhettan men kan man köpa en dunjacka som jag gjorde
förra veckan så är väl ett par vantar inget att oja sig över, de
var ju helt oemotståndliga.

I övrigt fanns förutom en hel del sameslöjd, fantastiska lappknivar
med skaft i renhorn och masurbjörk och till min häpnad näbbstövlar.
Inte billiga precis, priset var strax över 2000 kronor men nu kunde
man komma över dem för marknadspriset 995 kronor.
Vi kryssade omkring bland murikkorna där det tillagades modern
fjällmat, wok! En souvasburgare hade suttit fint men tyvärr hade
ingen grillat på någon än så vi nöjde oss med thailändska
vårrullar som vi picknickade med på gräset på torget mitt på
Storgatan.
Sedan gick vi och handlade mandelpotatis och tunnbröd till
surströmmingen som Lasse hade tänkt sig till helgen.
Jag tyckte det var lite väl magstarkt med tanke på vårt
allmäntillstånd och tvivlade på att det skulle bli någon
surströmmingsskiva.
Det blev det inte heller:)

Hembygd

Adak, vår närmaste småort med 200 innevånare, 2 mil nordväst om
Malå, Lappland.
Det finns en Adak till i världen, till demografin kanske rätt lik
just denna Adak i Sverige.
Adak Alaska USA som av förståeliga skäl uttalas 'eidäk' är USAs
västligaste och Alaskas södraste ort. En ö som det faktiskt är med
sträckning mot Japan är också en bygd som kämpar för sin
överlevnad med sina ca 350 innevånare precis som Adak, Lappland
Sverige.
Adak i Västerbotten är ingen ö, däremot omgiven av två träsk, ja
man säger så om sjöar här uppe.
Likheten med dessa orter är att de levt i glansperiod och överlevt
stora nedläggningar. Adak (eidäk) hade som mest 6000 innevånare och
skola, McDonalds, biograf och bowlingbana då det var en amerikansk
militärbas.
Adak (adak) hade en koppargruva.
Men när Boliden lade ner kopparbrytningen och rev anläggningen och
bostadsområdet 1978 blev inte mycket kvar. Endast den ursprungliga
befolkningen, skogsbönderna och skogssamerna blev kvar.
Idag finns här inte ens en bensinmack men väl och ett folk som är
stolta över sin hembygd.
Med envishet och entusiam har man här tillsammans sett till att en
liten lanthandel fungerar på orten, här kan man köpa färskt
kaffebröd och ingredienser till att baka själv, tom en
princesstårta om så vill. Däremot hittar man inte färdiga
sockerkaksmixer, dylikt står Adakborna över.
En levande biograf finns också, faktiskt en autentisk 40-tals biograf
som varje år ordnar en filmfestival med uppträdande och dans. Alla
som har ett instrument och kan spela är välkomna upp på scen. Hur
varmt och hjärtligt är inte det?
Det är i alla fall så vi känner atomsfären här, varm och
hjärtlig, vi som bor nästgårds Adak.
Lasse jagar i Adaks jaktlag sedan några år tillbaka då vi kom till
bygden och folk har idel varit väldigt vänliga och hjälpsamma.
Förra året fick vi punktering långt uppe ifjällen och vips fick vi
punkteringen lagad även om timmen var väldigt sen, bilverkstaden
nedlagd och bilmeken pensionerad. Det var inte tal om boka tid och
yrkeskunskapen ingalunda bortglömd.
Man håller även ett långlopp med start och mål i Adak. Lappland
Ultra är ett ultramarathon på 100 km som löper från Adak längs
älven rundar Slagnäs, förbi oss och tillbaka till Adak. Den går på
natten mestadels men med en hel del jippon i Adak. I år gick den i
helgen, dvs 1-2 juli medan vi sov sött.
Filmfestivalen börjar den 16 juli för den som har vägarna förbi:)

Mitt i naturen

Även om man i dagens Sverige över hela landet kan leva ett
fullskaligt högteknologiskt liv så är vissa sedvanor så djup
inrotade att förmodligen inte ens lagstiftarna törs ge sig på att
förändra.
Ja nu tänker jag inte på att Sandhamn är enligt sedvana en gå-ö
och att man som privatägd ö, alltså att statsmakterna inte kan
bestämma över den, mot all nymodig bekvämlighet vill "lagstifta" om
hur den moderna människan ska leva, dvs att samtliga boende och
besökare på ön ska bruka sina ben som fortskaffningsmedel och sina
armar att bära sin last med. Motorfordon göre sig icke besvär, för
på Sandön ska man befinna sig mitt i naturen som på 40-talet då
häst och vagn fortfarande var vanligt i glesbygden. Men hästar vill
man naturligtvis inte eller ha på ön längre.
För mig som enligt mig själv är en modern människa som följer min
tid och utveckling i den takt som krävs för att vi alla ska få plats
i vår all mer trånga värld sedvanan med en gå-ö lika malplacé i
dagens värld som att renarna som nog väl ska kunna betraktas som
tamboskap ska få traska som vilda djur över skog och mark.
För en sörlänning som jag som inte lever i denna miljö till vardags
och som inte blivit hemmablind kommer frågetecknen och utropstecknen
farande när jag ser dessa tusentals renar lugnt och beskedligt traska
på riksvägarna på sin väg genom privatägda skogar och marker.
Hur kan det komma sig att vi som nation år efter år subventionerar en
sedvana utan några som helst restriktioner medan den övriga
kreaturshanteringen ständigt får underkasta sig nya
förhållningsorder om de ska få minsta lilla bidrag eller ens få
existera?
När sedan renköttet har ett kilopris i klass med hängmörad oxfilé
från Östermalmshallen känns sedvanan med rennäring lika utdaterad
som gå-ö idén på Sandhamn, pådrivet av ett gäng romantiker som
ålders höst vill att allt ska vara som det var förr då alla befann
sig mitt i naturen.
Fast så var det naturligtvis inte ens på 40-talet, att alla kunde
leva i ett med djur och natur. Man får nog gå tillbaka till 1800-
talet för ha levt ett sådant liv och då var inte de flesta av oss
ens födda.
Men hursomhelst visst är det härligt att några av oss får, dvs just
jag uppleva en svunnen tid som något konstruerat modernt.
För visst blir man glad i sinnet av att se alla dessa vajor med sina
kalvar utan att behöva betala inträde till ett zoo.

Livet från den ljusa sidan

Även om just och speciellt denna dag enligt kristen tro går i svart,
död och sorg eftersom det är Långfredag och vi som goda kristna
borde ära den här dagen till Jesus och för att han led för oss. Vi
har ju en helgdag för just denna eftertanke.
Fastän jag tror det flesta idag ger blanka den i Jesu lidande och en
mässa i kyrkan och är bara glada för att de fått en dag ledigt
från jobbet.
Nåväl, vi har heller inte späkat oss, men väl tagit en tur till
Slagnäs kyrka, en vacker liten vit träkyrka med fristående röd
klockstapel, riktigt norrländskt på vackraste platsen på en udde,
mässan missade vi.
Sedan har vi givit dagen riktigt mycket eftertanke i tysthet, vi
tillbringade dagen med stilla fiske på isen.
Allt var stilla och tyst ja förutom fågelkvittret.
Jag hoppas det räknas som botgöring i detta moderna tidevarv:)

Skärtorsdag!

Vi påskar till tillvaron med godisfyllt påskägg, som vi faktiskt
nästan ätit upp redan, några äggiga ljus och téte-à-téter. Allt
medan frukosten avnjöts lyssnade vi till de senaste nyheterna om
cryptosporidium i Skellefteåvattnet och konstaterar att det är
bättre att ta det säkra före det osäkra och hämta dricksvatten
från Arvidsjaur dit vi ska idag. Det senaste budet i sökande efter
smitthärden eftersom vattenverken inte hade bakterien är att det
kommer från älven där det tas i ytvattentäkter, samt att
spridningen på de insjuknade är så pass stor att man misstänker att
älven är boven.
Vi tar vårt dricksvatten från Skellefteåälv!

Resten av morgonen planerar vi Skärtorsdagen,
Jag planerar för att klämma in en pimpelstund på isen i eftermiddag.
I går tog vi både harr och abborre på mete.
Senare på kvällen innan middagen skall det badas bastu.
Skärtorsdagen har ju fått sitt namn från att just denna dag skulle
man skäras, dvs renas!
Jesus tvättade enligt tro sina lärjungars fötter denna dagen.
Han inrättade även nattvarden, brödet och vinet, den sista måltiden
känner väl alla till.
Vi hoppas att det inte blir vår sista måltid men vi planerar en
härlig middag, det ska grillas älgstek, bakpotatis,avokados och
purjolök.

Lasse studerar sin nya grillbok som inköptes i Nalohallen i Sorsele
häromdagen, hundarna är lite rastlösa och vill inte låta husse vara
i fred med sin bok.

Vårkänsla

Idag bestämde vi oss hux flux att nu är det dags för några åk i
backen. Tur var väl det eftersom det visade sig att backen bara hade
öppet just denna dag och inte som utlovat hela veckan. Påsken är
alltför sen, nästa gång påsken blir så här sent på året lär
vara först om 40 år, lägg även på att vädret varit varmt och
vackert tom så här norr ut där vi nu befinner oss att inte ens dessa
breddgrader orkar hålla våren stången.
Så det var ju bara att ta för sig så mycket benen höll i de
fantastiska och välpistade backarna.
Till vår förtjusning upptäckte vi också att vi var nästan ensamma
i systemet. Ortsborna hade väl redan fått nog av skidåkning och
vinter.
Backen heter Nalovardo och ligger i Vintergatans bästa del!

P.s solen och snön fick alla fjällens dofter att vakna till liv, jag
finner inga ord att beskriva det ljuvliga.

Snart på väg

Sorselse, utsikt från vattentornet mot Holmen denna eftermiddag 14/4-2011

Ortsnamnet Sorsele kommer troligen från det lapska ordet suorge, som betyder gren. Sorsele - Grensele eller Grensholmen - är ett passande namn på centralorten som delvis ligger på en holme i Vindelälven.

Som om vi inte fått nog av vinter och snö dras vi till vintern som flugor till ljus. För när vintern väl försvinner från våra breddgrader  packar vi bilen och söker oss dit där det fortfarande är kyligt. Så tokigt det kan bli!
Men en vecka i förhoppningsvis solglittrande snö,  pimpelfiske i en fjällsjö och lite nedförsåkning i en solig backe kan man bara inte tacka nej till så det är bara att sätta sig bilen och åka de där 90 milen till huset vid Skellefteåälven utanför Sorsele. Påsken detta år vigd för snö, vi far inom ett dygn.

 

 Nalovardo i Sorsele är inte den största skidanläggningen jag besökt men trevlig och precis tillräckligt lång för ett skönt åk.

Jakten som allegori för hösten...

När flipflopsen i hallen är bortplockade och hängmattan nedtagen
står de klara höstdagarna för dörren med äppelskörd och
svampplockning.
Trots allt som hösten har att erbjuda så tror jag att få
företeelser är så starkt förknippade med hösten som jakt.
Överallt i hela landet ser man de organga mössorna i klungar i
början av hösten.
Här i norr är det nästan något religöst över den pågående
älgjakten.
Varje by har ett eller flera jaktlag och dagens såtar planeras lika
noggrant som lunchen är helig.
Vid varje skjuten älg samlas man och går igenom händelsen och för
att hjälpas åt att få hem de flera hundra kilo tunga bytena till
slaktboden.
Idag har man skjutit en åttataggare för Wilma.

Sköna söndag

Även om det rent meteorologiskt ännu är sommar känns hösten
påtaglig just denna söndag.
Det är ogästvänligt ute så jag stannar inne där det är betydligt
mer gosigare.
En varm brasa, en god bok, en mysig valp och något gott att äta, kan
man ha bättre?

På väg...

I bilen får vår kamrat ett telefonsamtal som får honom att utbrista
i jubel med påföljande bildliga fanfarer från oss, en stor order är
i hamn. Detta måste genast firas och vi stannar på första bästa
ställe. Där blir vi bjuda på lunch på rårakor och små bakelser
till dessert vilket får oss i vår tur att jubla Som en extra
guldkant på färden så är vädret underbart och vi råkade stanna
på ett fantastiskt vackert ställe, Näske krog stax söder om
Örnsköldsvik. Det finns sämre ställen att rasta hundar och luncha
på!

Mil efter mil genom sommarängen

Jag samlar på naturupplevelser. Det behöver inte alls vara endast
storslagna sådana, små till synes obetydlliga upplevelser som för de
flesta bara swischar förbi på ett ögonblick kan för mig bli något
som kan njuta, drömma och minnas tillbaka till i åratal. Kanske är
jag lite annorlunda, en drömmare men jag har tur för Lasse är
likadan. Det är fint att ha någon man omedelbart kan dela sina fynd
med och som kan uppskatta skönheten i naturen.
Här uppe i Norrbotten och Västerbotten är inte svårt att bli
hänförd mest varje dag över allt naturen har att bjuda på.
Idag åker vi söderut på Sagavägen och eftersom Lasse tar det
första bilpasset låter jag blicken fara längs dikena där alla
sommarens blommor lyser emot mig det känns verkligen som en sagoväg,
som att åka genom en gigantsk sommaräng. Basen för prakten består
av den ståliga höga mörkrosa mjöllörten eller rallarrosen, gula
smörblommor och renfana, rosavit hundkäx, blåklockor, ängsmalva,
rödklöver och den underbara vita prästkragen. Lupinerna som just nu
blommar för fullt växer i stora klungor för sig själva längs vår
väg.
Utanför Vilhelmina kan jag inte hålla mig utan ber att få stanna och
plocka en bukett prästkragar. Min gulliga Lasse hjälper mig.

Det blommar även i norr

Häromdagen eller var det rent av förra veckan besökte Lasse och jag
en skogsbonde som bor uppe på en lid.
Vi bjöds på kaffe och hembakade kakor, sådana klassiker som
mandelkringlor som inte ens går att få tag på ett gammeldags
konditori nu längre.
Jag förundras alltid över att folk häruppe får så mycket att
växa, med den korta sommaren som de har här, det är imponerande.
Jag frågade Helga, frun i huset när snön försvann, vi hade ju snö
fortfarande i påskas, hon sa i början av juni.
De här kornettblomstersamlingen (strepto carpus) i hennes
köksfönster var jag bara tvungen att föreviga.
Helt gudomlig och de flesta har hon drivit upp själv.

Lördagsfika...

Idag hade jag gärna suttit på bryggan och fiskat eller kanske åkt ut
med båten och ryckt lite aborre men något mer prioriterande stod på
agendan. Underhållsmålning av veranda staket och fönster. Det tog
nästan hela dagen men vi unnade oss en trevlig fika på bryggan i alla
fall. Sedan plockade jag lördagsbuketten i diket på andra sidan
vägen, blåklockor och det där gräset med ulltussar till blommor,
så söta.