Min pappa...

I dag fyller min pappa 70 år! I lördagskväll kom han och mamma hem från Kanarieöarna där de brukar övervintra. De drar med flyttfåglarna i oktober och kommer tillbaka när det börjar ljusna och bli varmare. I år kom de hem lite tidigare för att pappa skulle fira sin 70 årsdag med familjen.
Jag brukar inte fundera på hur gammal min pappa är, har nog aldrig riktigt gjort det förrän i går. 70 år, det är gammalt det! Andra världskrigsbarn, evakuering undan tysken till Ryssland, elände och svåra tider, det var barndomen för min pappa. Sedan flyttning till Sverige med barnaskaran pga arbetsbrist på 60talet. Jag vet faktiskt inte om det blev så mycket bättre i norra Finland under min pappas första 20 uppväxtår. Inte lyckades man skapa några jobbmöjligheter för den lilla mängden människor som bodde där trots alla utlokaliseringsprogram i alla fall. Kan tänka mig att det är ännu svårare med jobb där idag, 70 år senare.
Jag och Lasse köpte ett sådant där fånigt årskort med 1939 ”Ett fantastisk år” Va? Kriget bröt ju ut då! Det stod även att Börje Ahlstedt föddes då , ja eh…. det måste ju ha varit en stor och fantastiskt händelse (för hans mamma).
Det har nog inte alltid varit så lätt för min pappa att leva och streta alla 70 åren, kanske har det varit svårare för honom än vi kan förstå, med kriget som demonkamrat genom livet och min unga brors tragiska bortgång för snart 20 år sen.
Jag tror och hoppas i alla fall att livet jämkat udda mot jämt och planat ut i en behaglig och njutbar tillvaro för min pappa. Så skulle jag vilja ha det när jag blir 70, om jag får bli det.

Min pappa och min mamma också för den delen tror jag aldrig har varit i bättre form än nu. Min pappa hade motionerat bort 10kilo och såg 10 år yngre ut. De promenerar minst en mil om dagen, vilket de i och för sig har gjort i många år, men att orka fortsätta? Jag kan bara säga ughh..jag har aldrig lyckats hålla det längre än en dag Men det gläder ett barns hjärta oerhört, så keep om walking folks!

Men hur som, min pappa kom hem i lördagskväll och hela familjen samlades på söndagen för att fira med mat och tårtkalas. Några nya tillskott i familjen, min Lasse som är en favorit i repris så han behövde ingen presentation utom för mina systerdöttrar som är i 20års åldern som inte ens var födda när Lasse sist figurerade. Det senaste tillskottet Kim, gullig ny pojkvän till yngsta systerdottern Camilla. De verkar passa fint tillsammans, har liksom samma snälla look.
Den ende vi saknade var brorsonen och solstrålen Viktor som alltid har något bra, kvickt, och klokt att säga fastän han bara är 10 år. Men min lillebror roade oss med goda Viktor-historier, bla att om hur han stolt deklarerat dagens nyhet för sin pappa i telefon, att han numer har hår på snoppen.
Jag tror min pappa kände sig nöjd för det var väldigt fint och trevlig, tror hela familjen tyckte också. Det kändes även som om min döde lillebror Arto var närvarande, efteråt åkte Lasse och jag tände ett ljus på hans grav.