Blomstertid

Ett båtvrak med havererad motor efter en storm i Sandhamn/Trouville.

Jag har lånad bilden av Pia Ehrenpreis, tagen för några år sen, tror det är Åslunds jolle.

När jag tittar på vädret i Sandhamn, 7 grader varmt och nordligvind börjar jag fundera på livet vi för och undrar vad som egentligen händer med vårt klimat? 30 grader ena dagen 5 grader den andra! Att AF 447 störtade av ett förmodat åsknedslag att det var i Svarta burken, Atlantens mest ökända luftrum som till stora delar saknar radartäckning gör mig inte mindre lugn utan ger mig endast ångest. Minnet av min flight i åskväder mellan Hawaii och San Fransisco, 7 timmar över vatten och dåligt väder mest hela tiden, blixtar till höger och vänster, snärtar i skrovet, planet som föll i luftgropar så att man lyfte från stolen, planet som knakade och krängde och man kastades åt sidan. Med blåmärken, kramp i händer och dödångest i själen lovade jag att aldrig flyga igen och att genast skriva mitt testamente om vi landade säkert. Vi hade tur eller rättare sagt alla ska ha tur, för lite åska ska ett plan klara, trodde man ju! Men var går gränsen för hur mycket ett flygplan klarar? Är det klimatförändringarna som gör att dessa fasanfulla naturkrafter rivs i gång? Är det vi som orsakat dem eller är det bara naturens gång var 15.000år eller så? Vem vet?

En annan sak som fick mig att fundera på livet i stort är Peter Magnussons nya programserie Blomstertid.
Jag har egentligen alltid tyckt att privat är Peter Magnusson en hygglig och vettig pöjk men hans TV program har varit rent outhärdliga, den sortens humor är så långt ifrån min som man kan komma.
Men denna Blomstertid som vi tittade på i går, där han spelar alla tre rollerna själv. Typerna, 3 personer i samhället som är lätta att känna igen, riktiga pappfigurer egentligen men man blir ändå på något sätt riktigt berörd. Någon av medförfattarna sa att alla känner till dem, jag skulle vilja säga, vissa känner tom igen sig själva i Steven. Kenneth och Anders.
Programmet är något mellanting mellan parodi/komedi och drama och det känns verkligt på något sätt fastän ytligheten och plattheten finns där men samtidigt som den är djupt allvarlig. Kommer ihåg att jag gillade ”Lite som du” när den gick 2005 tror jag, det var ett romantisk drama/komedi men den kändes inte verklig på något sätt.
Blomstertid är lite åt det hållet men mycket mer verklig, man får den där knuten i magen och den träffar rakt på.
Mobbningen från skolan som fortsätter till vuxenmobbning, flykten från själv, livslögnerna, viljan att vara någon man inte är, förträngningen av sanningen, messnällheten, att bli utnyttjad, otrohet, överdriven glättighet/party, sorgen att vara ensam, ingen att prata med om det som känns svårt, ja praktiskt taget allt som råkar i nästan allas väg under livets gång.
Alla sakerna som var och en behöver hitta en lösning till för att komma över på andra sidan.
Jag tycker också att Peter Magnusson gestaltar de här tre killarna så bra, bara deras språk är så mitt i pudels kärna. De övriga skådespelarna är också otroligt bra, känner knappt igen någon av dem och undrar lite var dessa talanger i svensk skådespeleri har hållits gömda? Jag trodde aldrig att jag skulle bli så tagen av Blomstertid att jag tittade på två program på raken men det gjorde jag och kommer att titta i kväll igen, kl 21.00 TV4

Kolla in figuren Anders som svamlar hur vackert det är att skjuta ett rådjur. Anders livslögn får honom att svamla plattityder genom hela livet. Jag har stött på många sådana som han!