Nedslag i en svunnen tid...

Jag hade mina barndomsår i det vackra och idylliska Torshälla, en av Sveriges äldsta städer från 1317, idag kommundel till Eskilstuna. Kyrkan jag konfirmerades i är dock från 1100-talet.

Torshälla som jag älskar att hata, när jag gick ut nian och min familj var på väg att flytta, lovade jag mig själv att jag aldrig skulle se mig över axeln. Torshälla bye bye, ring inte mer, hejdå och ha det så bra.

Jag vinkade även mina klasskamrater ett hejdå, jag kommer aldrig att sakna er och lämnade dem med dålig smak i munnen men lättad efter nio år av magont över att behöva gå till skolan.

Ändå stod jag där igen på Östra Torget idag bland karuseller och lotteristånd och fick en kaskaddusch av barndom över mig. Alla dofter och bilder passerade revy genom mitt medvetande, alla sinnen skärptes, arkiven öppnades och minnena skar som skarpa knivar, jag blev 10 år igen.

Det var nämligen marknadsdag idag.

När det var marknad i Torshälla brukade jag och min syster kamma igenom varje stånd på jakt efter nya erfarenheter, guuud vad spännande det var med marknad!

På Rådhustorget vid kyrkan slog den förföriska doften av brända mandlar emot mig och hade inte kön varit så lång hade jag nog som i trans ställt mig fram för handlaren och fyllt en sådan där vit godispåse.

Sockervadd, polkagrisar i strutar och klubbor i mängder, matiné med Errol Flynn och spännande uppträdande med Rockfolket och Burken. Jag kom på mig själv att nynna Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar är väl ingen kärlek säg!

Vad spännande livet var när man var 10år och det mest spännande på året var Torshälla marknad.

Idag händer det nog inte så mycket i Torshälla, det var en del folk i på gatorna denna dag fast ändå rätt glest. Jag och Lasse diskuterade stadens liv och leverne och Lasse sa att just i den här staden känns det som missbrukproblemen är rätt märkbara. Barndomsminnena sköljde åter över mig och det slog mig att missbruksproblem nog hade varit stora sen jag bodde där som barn, jag kommer i håg thinnersniffarna och de mellanölsberusade unga männen och alla A-lagare som samlades på Östra Torget som jag var livrädd för. Jag såg mig omkring och tyckte att nog fanns A-lagarna fortsatt där mitt i mitt medelåldersliv precis på samma sätt som i min barndomsidyll.

Även om det var ett fint att besöka Torshälla marknad efter mer än 30 år är glad att jag inte längre bor i där, jag hade nog gått under eller kanske blivit gammal i förtid och tom hua en av de där som sitter på vid Allan Ebelings Vattenbäreskan på Östra Torget.

Vad beträffar mina klasskamrater, jag älskar mina klasskamrater! Att återse dem är en fröjd och vi ses alla klasser i samma årgång var femte år på ett ungefär och det är som att ha 150 syskon. Vi delar alla samma fundament, vi har alla trampat samma gator, suttit i samma skolsalar, delat på lärarna som givit oss av sin kunskap.

Vi har tillsammans skapat våra dyrbara gemensamma minnen av vår barndom.

Om 14 dagar träffas vi igen för att fira 30 års jubileum i Torshälla och till skillnad från många andra som skildrar sina klassträffar med vånda och ångest ser jag fram emot min.