En frusen ros!

Efter stormen sticker en ensam frusen ros upp ur snön bredvid graven vi just grävt fram.

Som en känsla, en längtan, en saknad men ändå så häpnadsväckande levande.
Endast en kort stund var hon levande, rosen, doftande och lyckliggörande för alla som hann åtnjuta hennes skönhet.

Nu står hon frusen och bräcklig i snön och påminner oss att hon likt livet kan falla sönder vid minsta ovarsam beröring. Hon påminner oss om att i livet, i nuet finns glädjen och sorgen och vi måste skimra och leva likt henne, intensivt i varje ögonblick, för sedan finns inget annat än ett minne, en frusen ros.