Är du dina bästa drömmar trogen?

Vi far hemåt med decemberkylan i hälarna.

Fullmånen i annalkande ger orolig sömn enligt sägen

Skymningen ger hopp i själarna

då solens låga strålar målar oss konstverk på vägen.

Vi syna guld i månljus natt...

Ibland slocknar lampan och det är i mörker vi ser som bäst. Vi ser vart våra livsvägar bär och reflekterar över vad det innebär, om livet drabbar oss eller om vi följs åt med åren i symbios?

Är vi en lycklig människoskara? Är vi där vi vill vara?

Är vi i obygdens Mecka som min vän brukar lägga fram det om sitt lyckliga livsval, eller befinner vi oss i  kokande häxkittelskval, där kaos och tumult är vardaglig mat blandat med omvärldens namlösa hat.

De sista dagarna har jag grubblat, över livets skörhet snubblat att ett tu tre är allting satt på ända, tvärnit. Hur kunde detta hända?

Att all vårt livsmod är tömt, är det kanske våra drömmar vi glömt?

*

Viktor Rydberg han med dikten Tomten, har skrivet mycket mer bra än bara Tomten och denna dikt är en bra återställare att ta till när livets bakrus härjar som värst.

Den handlar om att när man tappat bort sig själv, förvirrad och ensam gråter över hur livet blivit av allvar till ingenting och inget längre ser ut att vara enkelt, ska man hålla fast vid sina bästa drömmar och komma ihåg hur enkelt livet var när man var barn och målade sina drömmar och att så kan det bli igen.

SNÖFRID

I kvällens mörker och stormens larm

han hörde en röst vid sin fönsterkarm:

»Gunnar,

nu går det böljor över sjö!

Kom, jag vill se, om din håg är varm,

om mod kan bo i en gossebarm:

kom, gunga på våg en huldremö!

Och rädes du icke för svek och harm,

Gunnar,

då styra vi ut till din lyckas ö.»

Det var Snöfrid.

Djupt i skogen stundom såg han henne,

älskligare huldra aldrig fanns:

skön hon var med blåa ögons glans,

gyllne lockar om det vita änne.

Han ilade ut, hon tog hans hand,

så gingo de ned till sjöastrand ...

»Snöfrid,

hur fager du är i din silverskrud !»

Och månen rann upp vid skogens rand

och lyste ur moln med rödgul brand

å seglet, som spändes på ungmöns bud,

och snäckan hon sköt i skum från land.

»Snöfrid,

vi gunga på våg, mina drömmars brud!»

Vid hans sida

sitter hon och lyss till vindens saga,

skådar drömmande till månens klot;

runt omkring dem dånar vågors hot,

runt omkring dem stormens röster klaga.

Nu vräker en bränning mot stäv och stam,

där skjuter en berghög udde fram.

»Gunnar,

vi syna guld i månljus natt,»

så locka små troll i dvärgaham,

de locka och vinka från bergets kam;

»kom gosse, tag din lycka fatt!

Vi skola dig fria från armods skam!

Gunnar,

giv oss din själ, då får du vår skatt!»

Det viner i luft, det skummar på fjärd,

där brusar nu fram en rasande färd.

»Gunnar,

där kommer Utgårds vilda jakt.»

De komma med lurar och fanor och svärd

och ryta sin dövande hyllningsgärd

åt våldet, som Midgård i kedjor lagt.

»Giv oss din själ, och i minnets värld,

Gunnar,

ditt namn skall stråla med ärans prakt!»

.... jag hoppar över en långt stycke..läs den i sin helhet här

Dock, du gosse,

är du dina bästa drömmar trogen,

återser dig huldran någon gång,

leker med dig, som I lekt i skogen,

sjunger för dig tröstlig runosång,

öppnar för dig

dina barndomsminnens blomstergårdar,

när från strid du längtar dit igen,

där på Idavallen nornan vårdar

morgonlivets gyllne tavlor än.

Mina tankar finns hos mina nära kära...