Viva la vida or Death and all his friends...

Igår hade vi tjejsnack över en lunch på Diplomats restaurang T-bar. Vi pratade om hur vuxna och duktiga barnen blivit, hur stolta vi är över att de betalar sina egna räkningar och kan ta sig fram för egen maskin och är så framgångsrika så man får tårar i ögonen.

Runt omkring var det full ruljans, där satt den ökända bloggaren Katrin Z, ryser vid blotta tanken på att luncha med henne med risk att bli hånad på hennes blogg senare. Varför hon nu skulle luncha med mig? Hon vet ju inte vem jag är och jag vet inte vem hon är men jag känner till all pseudo-hype eller vad jag nu ska kalla det som skapat kring sig i media. Hon satt i ett samtal med Nils Landgren, han verkar i alla fall seriös. Längre bort satt ett TV team och gjorde intervju. Intervjuaren var den där Ronny eller Ragge ur duo med Peter Settman. Lasse och jag undrade häromdagen vart han tagit vägen. Ronny eller Ragge vilken av dem det nu var! Nu vet jag! Bredvid oss satt Ewa Fröling med en söt tjej förmodligen en dotter. Ewa Fröling kommer jag ihåg från Fanny och Alexander som jag såg nyss. Ewa Fröling såg väldigt majestätisk och stor ut bredvid Tintins fågelfina figur. Hursomhelst det var inte meningen att name-droppa här, fast det är lite kul utan ge en bild av hur det är att frekventera en populär innerstads hotellrestaurang dit alla vill gå. Inte för matens skull utanför att synas. Mest är det förstås vanligt affärsfolk och så sådana som vi, medelålderskvinnor som chit-chattar över ett glas petit chablis. Vi var inte där för att synas, tror jag, har inte analyserat det än och vem vill väl se på oss utan för att man får sitta i bekväma fåtöljer hur länge man vill där och det ligger nära hem.

Sen gick vi sedvanligt och shoppade lite kläder i en butik runt hörnet. Det hör liksom till när man blivit medelålders. Vilket tjat om medelåldern! Men hur som, det är liksom det som poängen idag. Fick en dipp igår, över något som hände och det hänger kvar idag.

Började tänka på vad medelåldern egentligen är för mig?

Lasse säger att det är när man inte har ”peakat” i livet än. Jag skulle när jag tänker tillbaka på allt mena att det mesta redan är gjort. Men han menar kanske att man fortfarande har ork och kraft att uträtta stordåd, samtidigt som man bättre kan njuta av livet nu när man är medelålders och har lärt sig av sina livs läxor.

Är det så?
Jag sitter ofta och pratar med min kloka Lasse om mina livs läxor, om allt som hänt i livet och med mig de sista 28 åren vi varit ifrån varandra.

Det är mycket så att det hisnar. Inte bara karriär, ära och berömmelse, saker som man samlar på sig för att visa sitt välstånd.

Det betyder så lite idag. Visst jag är glad att det har gått bra för mig men jag tror att folk omkring är mer stolta över mig än jag själv över mig själv.

Jag tänker ofta på hur allt har tagit ut sin tribut, prestigevinsterna som man kämpat så hårt för, som gav så lite. All ytlig och tom glans som man trodde var lycka, alla falska människor jag mött med lika stora sår som mina. Alla sorger och allt destruktivt jag åsamkat mig själv. Hur illa det kunde ha gått. Hur mycket jag fått kämpa för att rulla över allt på rätt köl igen.

Allt har jag fått betala tillbaka.

Hur jag fått kämpa för rätten att vara jag, inte den folk vill att jag ska vara.

Bryta konventionen, samhällsnormen och få stämpeln att nu har hon blivit flummig.

Försöker lämna alla de lyckliga olyckliga åren som Eldkvarn sjunger bakom mig.

Kanske är det att bli medelålders att lära sig att hylla och ära livet med vetskapen att alla de ansträngningar vi hittills gjort, de segrar vi hittills vunnit inte tar en vidare dit vi är på väg och att det aldrig tar slut med sorger och elände. Det kanske bara ökar och att vi fått, borde ha fått bättre verktyg att hantera livets alla monstruösa ansikten och däremellan njuta av de små glädjeämnena som en lunch på T-bar bland kändisar med bästa väninnan, prata om barnen som växer upp och en god middag hemma med sin käraste.

Kanske det är det som vi ska "viva la vida i medelåldern?"

Ur Viva la vida or Death and all his friends, Coldplay:

I used to rule the world

Seas would rise when I gave the word

Now in the morning I sleep alone

Sweep the streets I used to own…

…One minute I held the key

Next the walls were closed on me

And I discovered that my castles stand

Upon pillars of salt and pillars of sand…

http://se.youtube.com/watch?v=dvgZkm1xWPE