Mitt hörn i stan...

Djurgården 1750-talet

Häromdagen tog vi en promenad mot Djurgården. Vi utgick hemifrån mig och svängde de få stegen ut på Strandvägen och gick genom allén denna kylslagna dag. Vi fortsatte över Djurgårdsbron som byggdes till Stockholmsutställning 1897 och korsade vägen mot Blå porten, förbi platsen för den mobila korvmojen. Min hund tigger ofta till sig en korv där. Korvkillen stod inte på sin plats denna dag även om det var en söndag, kanske för att det var kallt och de kräsna stockholmarna hellre stannade hemma och tittade på reprisen av Körslaget än gick din vanliga helgpromenad eller så hade han fått ett bättre jobb inomhus någonstans. Porten, ingången till Djurgården som en gång satt i ett stängsel som inhägnade Djurgården är från Oscar den I:s tid och är som namnet utlovar blå, men inte just denna dag. Just då var den snarare röd. Man höll på måla om den.
Isen låg i skrovliga knölar i Djurgårdsviken, jag och min amerikanske vän utbröt nästan nästan i mun på varandra att vi hoppades isen var tjock nog för de barn som spelade ishockey därute.

Jag brukar gå på isen under vintrarna och även om det inte funnits is de sista åren har jag tydliga minnesbilder i från inte alltför många år sen under 2000-talet att jag gått på isen över viken.
Så många många gånger att jag inte ens kan räkna har jag motionerat tidigt innan jobbet, gått mina 10,000 steg, flanerat med en latte och en bok handen längs viken, rundat Djurgårdsbrunn eller ännu längre bort runt kanalen när jag varit riktigt hurtig. Sen Kelly kom in mitt liv har det blivit ännu flera gånger.

Men på sistone har det mest blivit att runda Jenny Lind-statyn strax efter Villa Godthem, mittemot Skånska Gruvan. Också den byggd för Stockholmsutställningen 1897. Skånska Gruvan var många år en ruin efter branden 1977 men runt 99-01, gjordes en återuppbyggnad och idag är det en byggnadvårdsutställning. Om det fortfarande lever, finns där också ett mysigt café med en öppen spis att värma sig till. Startat ursprungligen av flickorna Helin och Voltaire sen Wayne´s Coffe .
Om det är någon del av Stockholm jag känner väl till så är det Södra Djurgården, Waldemarsön som det hette förr i tiden. Det finns nog inte ett grästrå eller en bit asfalt på södra Djurgården som jag inte trampat runt i de sista 20åren. Alla promenader jag gjort, caféer och gallerier, Liljevalchs, WaldemarsUdde, Thielska som jag besökt. Allt har jag besökt som Kruthuset längst ute på Hundudden, vid ett fult varv men med vidunderlig natur.

Kruthus fanns det gott på Djurgården på 1700talet och några finns fortfarande bevarade. Villa Nedre Manilla, Bonnier residens är byggt vid ett kruthus som står kvar. Kruthuset på Hundudden är ett café knappt värt ett besök för dess egen skull men har man tagit sig ändå dit ut så kan man ju ta en paus. Jag tog dit en date en gång, picknick vid vattnet. En helt idiotisk karl, inte värd besväret faktiskt, sen var det svårt att bli av med honom. Misstag man gör!
Djurgårdstaden och Beckholmen, det marina kulturlandskapet med sina torrdockor och giraffkranar är några av mina favoritställen. Inte så promenadvänligt men härligt avskilt. På Blockhusuddens högsta punkt ligger Thielska galleriet. På Blockhusudden ligger också det gamla Tullhuset. Där bodde min gode vän hygglige norrmannen Terje inneboende på 90 talet. Vi hade härliga stunder och underbara middagar där med den fantastiska värdinnan Babbi Wallenberg.
Biskopsudden med fältet mellan Rosendahl och Waldemarsudde med alla kaninerna, kanske är de alla bortskjutna numer. Lisa på Udden är ett ställe som man kan frottera sig på vid Biskopsudden. Kommer ihåg ett år tror det var 03. Dianah hade sin bayliner vid Biskopsuddens marina. En båt som vi under en högtidlig champagneceremoni i Sandhamn döpte till ” Loveboat”. När det var dags för årsmöte i yachtklubben bjöd hon med sina partyprinsessor. Hon presenterade oss för förvånade knollochtott stiff-upper-lip båtägare som mina 6 delägare. Sen vi hade jätteroligt, åt och drack massor av gratisdrinkar och tackade vi för oss. Väldigt tacksamt förstås.

foto: Halger Ellgard
Café Ekorren, bara några meter från Lisa på Udden är ett utomhuscafé från 1911. Där fikar man i gruset och blir jagad av arga svanar, speciellt om man har hund.
Men den här dagen gick vi inte så långt som runt hela Djurgården, vi var på väg till favoritkrogen bland favoritkrogar. Hemtrevliga härliga Wärdshuset Ulla Winbladh! Dit ville min amerikanske vän, som dagen innan hade anlänt prompt gå och äta hemlagade köttbullar med rårörda lingon och mos. På Ulla W blir man alltid omhuldad som om man vore hemma hos mamma och pappa, inga önskningar är för svåra att uppfylla. På Ulla W kan man sitta i timmar och timmar, jobba, prata, äta och dricka och allt samtidigt. Detta har jag naturligtvis gjort, luncher som söndagsmiddagar. Jag har kommit till lunch och sen suttit länge och haft trevligt, tagit en promenad blivit hungrig igen kommit tillbaka och ätit middag.
Så tokigt, kan bara hända på Värsan och Ulla W. Jag har firat födelsedagsfester, möhippa, bröllop och konferenser på Ulla W och alltid varit lika nöjd. Maten på Ulla W är en saga. Mycket svenskt, vilt, fisk och husmanskost.

Denna dag åt jag till förrätt pilgrimsmusslor med tryffelsås och sen en torsk med laxtärningar, hollandaise, pepparrot och spenat. Till det en underbar smörig Chablis. Mitt sällskap, Eric åt en gåsleverterrinne och sina köttbullar. Låter dyrt men det låter dyrare än det är, det som är finessen! Låt mig också säga att allt förstås är relativt.
Det som dock är Ulla Ws absoluta fördel att min lilla Kelly får följa med. Jo det är faktiskt sant!Hundar är tillåtna på Ulla W och detta i ett land och en stad där människor med hund ska veta hut!
På Ulla Winblad har jag varit med de flesta av mina vänner och det är dit jag alltid återvänder. På Ulla W satt också min vän Peter och jag många gånger och avhandlade arbete och livet under långa timmar. Peter tyckte mycket att gå på Ulla W, kanske inte lika mycket som jag men i alla fall.
Jag satt denna dag och tittade ut bort mot Galärkyrkogården, där han nu vilar sedan ett par månader. I väskan hade jag ett ljus som jag skulle tända där för honom på vägen hem.
Jag har inte varit på Ulla W sen jag och Peter åt lunch i februari förra året men det kändes fint på något sätt att sitta och titta ut mitt i mitt hörn i stan.