Trettondagsafton och frezzzing!

Björkdunge mitt i golfbanan!

När det är riktigt kallt brukar många deppa ihop och längta till solen och värmen. Det gör inte jag. Jag längtar bara efter mer vinter, jag blir deprimerad av att inte få känna snö.

Sverige börjar mer och mer likna Paris, det känns på lukten.
Åren i Paris då vintrarna var ljumma och tulpanerna blommade i Bois de Boulogne redan i februari.

Det var så länge sen vi hade en riktig vinter, även om den här vintern knappast kommer att hålla i sig blir jag ändå så glad. Så glad in till molekylerna när jag ser människor åka skidor och skridskor.
Jag åker mest skidor nedför men jag brukar åka skridskor på Östermalms IP. Förra året var det dock helt zip, för varmt! Det ska vara vinter med snö i Sverige. Det känns på riktigt på något sätt.

Fastän vi idag var och köpte vinterkappa för kyla och vind till lilla hunden, agentrock som Carina kallar en sådan och även om vi frös om benen var jag glad för promenaden i skogen i den 12 gradiga kylan. Den fick mig att drömma mitt i vinterriket, jag försökte komma ihåg åtminstone någon vers ur den underbara kärleksdikten Vintergatan ...I tusen år så byggde de med omotståndlig tro, och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro, som famnar himlens högsta valv... av Zacharias Topelius.
Ja han, finske nationalskalden som skrev romantisk lyrik av finaste sort, psalmer och barnsagor hullerombuller. Lasse Lasse liten världen är så stor, stor känner väl alla till.

Kanske var jag en annorlunda tonåring som läste lyrik och dikter. Det som satte mig i facket outsider bland mina jämnåriga men i dag är jag glad för det. Det är så skönt att kunna luta huvudet i dikterna och lyriken någon stund då och då, även om minnet sviker en hel del.

Här är "Vintergatan" i alla fall i sin helhet.

Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar,

och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar,

och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå,

och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans,

så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.

Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,

jag har den lärt av stjärnorna, och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;

hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.

Och Salami så hette hon, och Zulamit var han,

och båda älskade så högt och älskade hvarann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då,

men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.

Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro;

de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.

Och rida vi långt från vårt nordliga spår

till glödande druvor och blödande sår,

så smattra trumpeterna segerbud.

Hugg in, tappra led! Fram! Med oss är Gud.

Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem.

Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem;

tallösa världar, underverk av skaparns visa hand,

sig bredde mellan Salami och Zulamit i brand.

Och då har Zulamit en kväll, av längtans makt förtärd,

begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld;

och då har Salami, som han, från randen av sin sol

begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,

och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro,

som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban

och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.

Förfäran grep keruberna; till Gud steg deras flykt:

»O Herre, se vad Salami och Zulamit ha byggt!»

Men Gud allsmäktig log, och klart ett sken sig vida spred:

»Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned.»

Och Salami och Zulamit, när bryggan färdig var,

de sprungo i varandras famn — och strax en stjärna klar,

den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår,

som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt

och skildes åt af synd och sorg och kval och död och natt,

har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,

var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.

Zacharias Topelius 1818-1898

Solbelyst väg till skogen!