Dimmig dag!

Av någon märkligt anledning är vissa dagar dimmiga, man går ner för räkning på något sätt.
Det började redan tidigt i morse. Vaknade tung trött och svullen, axel värkte fortfarande, foten var bättre men nu hade jag fått obestämbar smärta i mellangärdet.
Stod och väntade på bussen en hel evighet medan Kelly inte kunde förstå varför hon inte fick gå mer än runt och runt ett träd i allén. Strandvägen frekventeras av 3 olika linjer men på söndagar går 76:an som tar en till Sofia inte alls. 47:an och 69:an har nog sovmorgon på söndagar för jag stod säkert en halvtimme och väntade. Dem tar man till centralen, vidare vet jag inte för jag åker aldrig längre än så.
De som jag upplever som positivt en söndagsmorgon i Stockholm är att alla är så morgontrötta. Man får liksom äga innerstan några timmar. De enda man träffar är joggarklubbarna som drar fram som rasslande tysta lämmeltåg, och en och annan turistande finne från Siljabåtarna i Värtahamnen. Jag har noterat att jag nästa aldrig har träffat på en full finne i Stockholm så dags på morgonen, däremot har jag sett ett flertal fulla svenskar i Helsingfors på motsvarande tid. Kanske beror det på att city ligger närmare i Helsingfors än i Stockholm och fullisarna orkar längre där, vad vet jag?

På tåget till Eskilstuna blev jag megatrött tom Kelly bäddade in sig dunjackan. Som tur var vi ensamma i vår ”djurvagn” denna gång. Förresten var det glest med folk på hela tåget.

Lasse möter mig och vi far hem och vi tittar på Let’s Dance, som jag missade i fredags. Min favorit blev omedelbart Morgan Alling, goa duktiga rultiga Morgan, fick genast lust att klämma lite på hans trinda armar. Han kunde dansa också. Sen gillade jag också Elisabeth Höglund, vad modig hon är. Båda de med så mycket råg i ryggen. Hoppas Morgan vinner!

Hur som vi kom inte så mycket längre med den här dagen, verkligheten har hunnit i kapp och det känns bara tungt.

Tankarna vandrar hela tiden till det som hände igår och det får mig att må så dåligt att jag får fysiskt ont.

Det gick så snabbt att vi inte har hunnit ta in det än. Karolinas, Lasses dotters hund Maja 3,5år var tvungen att tas bort. Hon hade varit sjuk länge och när det inte går längre så går det inte. Man måste agera vare sig man vill eller inte. Lätt för mig och säga när jag står vid sidan om och slipper fatta beslutet.

Vi tittar på bilder och alla Majas saker som Lasse fått av Lina. Det är smärtsamt.

Jag har längre försökt att förlika mig med tanken på detta faktum. Vi visste alla att den dagen kommer när det måste ske, men nej!

Tänker på Kelly, kommer jag att klara av det när det väl är dags? Jag får nästan panik av att tänka tanken. Neeeeej, det kommer aldrig att gå.
Idag har jag kollat Kelly flera gånger att hon andas, frågat Lasse flera gånger om han tycker att Kelly verkar hängig? Ska jag ta henne till veterinär för undersökning?

Jag klamrar mig fast vid båda hundarna och katten att jag tror jag blivit mentalt labil. De är klart att de märker att vi inte är som vi brukar och blir lite oroliga.
Lika bra att stoppa huvudet i sanden, titta på en film innan det här blir värre.

Hoppas att det lättar i morgon.