Igår öppnade Värdshuset efter jul och nyårsuppehållet. Som små barn gick vi och väntade in de där sista minuterna innan kl 16. Så bänkar man sig för after work öl eller ett glas vin eller flera i puben.
Igår hade vi bloggsnack mellan vinglasen. Blogg? Vaddå? Frågade någon. Varför? Frågade en annan. Va fan har du för adress, hittar ju aldrig fram? Frågade en tredje. En fjärde sa, jo men jag har läst din blogg en gång! En femte utbröt, äh vad är det för fel med att läsa en helt vanlig tidning?
Ja….vakna Sverige! Det är de offentliga självbekännelsernas tid nu!
Det är så kul med de där diskussionerna, högt och lågt, inget är för enkelt eller för svårt att diskuteras på Värsan.
Ja läget i Gaza orkar vi just nu helt enkelt av medmänskliga skäl inte diskutera. Värsan är ett andningshål från all oro.
Här behöver man inte oroa sig för att alla hänger med på de senaste trenderna, eller att någon ens är hardcore i något. Det finns dock alltid någon som är helt novis och alltid någon som tror sig veta allt. Alla deltar även om man inte har en aning, i mun på varandra, alla ska få säga sitt och så såklart även igår.
Blogg diskussionen ledde inge vart. Det gör sällan våra diskussioner men det är ett rent socialt nöje att följa en sådan. Jag har efter många års nötande vid borden studerat och lyssnat till vad som egentligen avhandlas där förutom fyllesnacket….Kompis, fy fan va du e bra liksom!
Jag har kommit underfund med att det absolut viktigaste som sker vid borden är att historien om Sandhamn och dess folk förs vidare. Man pratar gärna och ofta om svunna tider, människor som varit och verkat, älskade och saknade och inte fullt så älskade eller saknade. Man går igenom alla original och kufar, alla som bott i husen, vem och när. Man uppdaterar sig på var alla håller hus och hur de mår och pratar om hur mycket vi saknar dem. Skickar hälsningar och sms.
Igår pratade vi kärleksfullt om Sven som semestrar i Thailand, Målarn som inte synts till på länge. Pia som flyttat till Gotland. Vi skickade bilder via mms med glada ansikten.
Man pratar även om nya inflyttade, vilka är de, vem känner dem, är de snälla, kufar eller vad? Intresset är stort för alla dessa men vi pratar sällan om oss själva, alltid om någon annan, även om den personen råkar stå några meter bort. Ett av praktfallen var en gång i somras. Det gällde mig själv. Runt borde pratades det länge om mig men i samma sekund som jag klev in byttes samtalsämnet. Någon som inte deltagit började skratta och sa…men se där när man talar om trollet, nu kan ni fråga henne själv. Ingen frågade så jag fick fråga själv!
Jag tror att jag sällan in person har blivit tillfrågad av någon om något. Låter kanske lite knasigt men det är så kommunikationen ser ut ur mitt sätt att se det.
Det är iallafall så jag har fått lära känna de flesta på den här ön. Jag har hört massor om personer man minns och som dött eller försvunnit från ön, olika versioner från olika personer. Så en dag dyker någon upp och vips har man fått ett ansikte. På gott och ont, mest på gott. Ingen pratar om att det så men alla är mer eller mindre delaktiga, jag också.
Värsan är en viktig social knutpunkt. Lars krögarn, menar att många tvister avvärjs på Värsan. Visst är det så, missförstånd klaras upp innan de hunnit få fäste, man tar ett glas vin till och låter saken bero eller forskar vidare med nya uppgifter i fickan.
Igår hade vi en härlig kväll med innehållet enligt ovan. Ann Mari, Värsan värdinnan pratade om möblemanget på puben och hur det var 1979 när Lars och hon tog över stället. Bildande och roligt var det och vänlig som Ann Mari är underhöll hon oss i flera timmar. Det gjorde även Lars som efter 30 år fortfarande mornar med samma värme om sina kunder. Alla får del av hans uppmärksamhet. Pubenpersonalen är ofta samma i flera år så de blir du och tjenis med de flesta kunder. Lyckan är ju fullständig när man just klivit in och innan jackan hunnit av står där redan ett glas rött vin och vatten och väntar på disken.
Efter stängningsdags, för brukligt är när man har roligt att man stannar till de stänger, styrde jag hemåt i natten med släckt lyse för att uppleva Venus stråla bredvid fullmånen. Att det var just Venus vet jag för det upplyste Magnus Tornblad oss om på Värsan.
Jag kuskade fram bland svarta skuggor i det vita landskapet med vidöppen mun, ingen såg mig ändå, drog in all luft jag förmådde för att syresätta hela mig. Tungan smakade bikarbonat, fråga mig inte varför och jag funderade på om jag en gång skulle bli ihågkommen på Värsan. Hur skulle man minnas mig i så fall?
Fröken Vaddå? Hon som gjorde sitt livs värsta misstag och valde sällskap i folks mening botten divisionen, men blev utkickad just pga för att hon valt fel division och fick en lapp i brevlådan där det frågades hur det kändes att bli dumpad. Den som hon sedan ramade in och skrev under, ”Fan så bra!” Eller hon som polisanmälde en kvinna för ofredande? Eller hon som byggde ett hus till och folk frågade varandra, varför då? Hon är ju ensam! Och hon som svarade ”Min hund ska ju flytta hemifrån”
Ja vad vet jag? Den som har en lever får se!
Hej min kära vän och mentor! Det är ju du som med dina fantastiskt fina bloggar inspirerat mig och det är jag glad för. Hoppas jag... Vad lätt det är att skriva nåt man kommer på och skicka iväg, utan att riktigt fatta att det kan finnas andra som läser :-) Oj vad mysigt det lät med Värsan. Mycket målande skrivet. Kändes som man var där. Hade gärna varit det!
SvaraRadera