Min älsking du är som en ros...

Enligt legenden var en kvinna som sett Jesus födas så fattig att hon inte kunde ge någon gåva men ur hennes glädjetårar växte julrosor fram på marken.

Varje år ungefär så dags blir mitt liv ett mysterium. Det verkar som tiden på något sätt krymper ihop och försvinner ur min tillvaro. Dagar och nätter flyter samman och jag går som in i en dvala och undrar om jag drömmer eller är vaken. Jag gör en massa saker hela tiden, viktiga saker tror jag men jag är inte riktigt säker. Vet inte om jag är vaken. Det är ju mörkt hela tiden.

Igår hade jag en sådan dag. Visst tror jag att jag vaknade! Klev upp i ottan eller så var det natt, mörkt var det i alla fall.
Jag satte mig i bilen i Eskilstuna, nickade till och helt plötsligt befann jag mig i Sandviken. Det hade knappt hunnit bli ljust. Nickade visst till igen för nästa gång jag vaknade hittade jag mig själv ätande groddar i Gustavsberg norr om Stockholm! Hur iallsindar hade jag hamnat där? Det var mörkt igen. Något senare uppfattade jag några vita streck här och där och utan att jag märkte det var bilen på garageuppfarten i Eskilstuna igen.
60 mil och 12 timmar senare tillbaka till ruta ett.
Vad hade jag gjort? Ingen idé att fråga men vart hade tiden tagit vägen?

Ingen kan svara så det är liksom lika bra att förvandla sig själv till rymdfarare i tiden.
Livet i sig självt blir som en tidsmaskin. Man blundar bara lite för att ta sig till olika ställen, utför sina saker och sen sätter man sig i tidmaskinen och far vidare

Vissa kallar det julstress tror jag men jag vet inte.

Hursomhelst, inget att sörja över, det finns bot för rymdfarare som vill slå rot.
Min bot så här dags på året heter Helleborus, The Christmas Rose, du kära julros!
Så vacker och skir niger den där i drivan för mig. Med sina snövita klockor om än giftiga ler den sitt allra sötaste leende och jag blir alldeles mjuk i mitten, glad och vaken.

Jag och Helleboros Niger (den vita) hittade varandra för första gången för 5 år sedan en kall vintrig novemberdag i Sandhamn. Där satt den i snön och plirade och fyllde mig med kärlek och ömhet. Ville så gärna ta hand om den. Men att hitta en egen att vårda! Ack så svår den var att hitta.

Genom de milda vintrarna har den nu äntligen hittat fram i stora skaror ända bort till östermalmstorg för att plockas med hem i fruarnas korgar och planteras på altanerna på taken.
Jag bar hem två stycken idag…Josef och Joshua eller möjligen Jesaja som jag just idag fick veta att våra svenska skönheter heter. Lite underligt med manliga namn på kvinnliga blommor.

Vilsna och frusna äppelträdsblad som dröjt sig kvar fastnade på min lins