Juldag, Jesu födelsedag...

Julotta!
Det var becksvart ute, inte en endaste lyktstolpe på vår sida av ön. Det var också ovanligt kylslaget, säkert flera minusgradet denna tidiga juldagsmorgon när vi drog våra trötta lekamen ur de varma bäddarna för ta oss till byn.
Vi for genom skogen på en genomisad moped som motvilligt startade för att sedan svika oss på halva vägen. Tur att vi hade fotogenlampa med oss.

Det var nästan fullt i det lilla kapellet konstaterade vi förvånade men inga vi kände. Konstigt?
Vi sjöng finaste julsångerna, Stilla Natt och Gläns över sjö och strand och predikanten förkunnade julevangeliet.
Han pratade om utanförskap och om mörkret som råder bildligt och bokstavligt där ute bland oss och hur vi inte ska ge vika för den.
Han pratade om hur viktigt det är med traditionerna för att vi ska känna tillhörighet och vi att måste vara traditionernas förvaltare.

Det sägs att det effektivaste sättet att bryta ner ett folk är att ta ifrån dem dess traditioner. Tänkte på min vän Pia som firade jul med ett 15 tal flyktingbarn på Gotland av skilda nationaliteter och hur de blivit ryckta från sina tillhörigheter och traditioner.
Vilka samfund ska de tillhöra om de inte får lära sig sina traditioner från sina äldre?
Lika glad som jag känner mig för mina arv, lika sorgsen känner jag mig för deras förlorade.

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse" skriver Tranströmer
Kanske kan de hitta den svenska gemenskapen som kan ge dem ny tillhörighet. Vi får hoppas på det!

Den gryende morgonen hemåt fick vi uppleva till fots, då den lynniga mopeden inte var att lita på nu heller.
Vi gick på upptäcktsfärd i sockrig Kellogs Frosties kristyr bland huttrande hus i ett stelfruset landskap. Vi tyckte att vi befann oss som i en film.

Nere i hamnen väntade en puttrande taxibåt. Till bryggan kom dess resenärer, ett större sällskap som vi kände igen. Det var ju dem som vi inte kände igen i kapellet. Där var också predikanten!
Va? Hade predikanten en färdig församling med sig som stand-in ifall Sandhamnsborna hade försovit sig!
Det var som vi verkligen befann oss i en film.

Men film eller inte och kyla till trots, tjuriga moppar eller fabricerade församlingar var det en ovanligt vacker juldagsmorgon tyckte vi när vi trampade igenom skogen hem till risgrynsgröten för att sedan mätta och trötta krypa ner i bäddarna igen.

Bleka strålar över Tullhuset och lotsbåtarna

Tomte vaktar i hamnen

Ödslig brygga i vinterskrud

Frusna spår i sanden

Glänta i skogen Skärkarlshamn

Isigt Fläskberg

Sovande båtar och hus med mänsklig värme