Mitt hörn i stan...

Djurgården 1750-talet

Häromdagen tog vi en promenad mot Djurgården. Vi utgick hemifrån mig och svängde de få stegen ut på Strandvägen och gick genom allén denna kylslagna dag. Vi fortsatte över Djurgårdsbron som byggdes till Stockholmsutställning 1897 och korsade vägen mot Blå porten, förbi platsen för den mobila korvmojen. Min hund tigger ofta till sig en korv där. Korvkillen stod inte på sin plats denna dag även om det var en söndag, kanske för att det var kallt och de kräsna stockholmarna hellre stannade hemma och tittade på reprisen av Körslaget än gick din vanliga helgpromenad eller så hade han fått ett bättre jobb inomhus någonstans. Porten, ingången till Djurgården som en gång satt i ett stängsel som inhägnade Djurgården är från Oscar den I:s tid och är som namnet utlovar blå, men inte just denna dag. Just då var den snarare röd. Man höll på måla om den.
Isen låg i skrovliga knölar i Djurgårdsviken, jag och min amerikanske vän utbröt nästan nästan i mun på varandra att vi hoppades isen var tjock nog för de barn som spelade ishockey därute.

Jag brukar gå på isen under vintrarna och även om det inte funnits is de sista åren har jag tydliga minnesbilder i från inte alltför många år sen under 2000-talet att jag gått på isen över viken.
Så många många gånger att jag inte ens kan räkna har jag motionerat tidigt innan jobbet, gått mina 10,000 steg, flanerat med en latte och en bok handen längs viken, rundat Djurgårdsbrunn eller ännu längre bort runt kanalen när jag varit riktigt hurtig. Sen Kelly kom in mitt liv har det blivit ännu flera gånger.

Men på sistone har det mest blivit att runda Jenny Lind-statyn strax efter Villa Godthem, mittemot Skånska Gruvan. Också den byggd för Stockholmsutställningen 1897. Skånska Gruvan var många år en ruin efter branden 1977 men runt 99-01, gjordes en återuppbyggnad och idag är det en byggnadvårdsutställning. Om det fortfarande lever, finns där också ett mysigt café med en öppen spis att värma sig till. Startat ursprungligen av flickorna Helin och Voltaire sen Wayne´s Coffe .
Om det är någon del av Stockholm jag känner väl till så är det Södra Djurgården, Waldemarsön som det hette förr i tiden. Det finns nog inte ett grästrå eller en bit asfalt på södra Djurgården som jag inte trampat runt i de sista 20åren. Alla promenader jag gjort, caféer och gallerier, Liljevalchs, WaldemarsUdde, Thielska som jag besökt. Allt har jag besökt som Kruthuset längst ute på Hundudden, vid ett fult varv men med vidunderlig natur.

Kruthus fanns det gott på Djurgården på 1700talet och några finns fortfarande bevarade. Villa Nedre Manilla, Bonnier residens är byggt vid ett kruthus som står kvar. Kruthuset på Hundudden är ett café knappt värt ett besök för dess egen skull men har man tagit sig ändå dit ut så kan man ju ta en paus. Jag tog dit en date en gång, picknick vid vattnet. En helt idiotisk karl, inte värd besväret faktiskt, sen var det svårt att bli av med honom. Misstag man gör!
Djurgårdstaden och Beckholmen, det marina kulturlandskapet med sina torrdockor och giraffkranar är några av mina favoritställen. Inte så promenadvänligt men härligt avskilt. På Blockhusuddens högsta punkt ligger Thielska galleriet. På Blockhusudden ligger också det gamla Tullhuset. Där bodde min gode vän hygglige norrmannen Terje inneboende på 90 talet. Vi hade härliga stunder och underbara middagar där med den fantastiska värdinnan Babbi Wallenberg.
Biskopsudden med fältet mellan Rosendahl och Waldemarsudde med alla kaninerna, kanske är de alla bortskjutna numer. Lisa på Udden är ett ställe som man kan frottera sig på vid Biskopsudden. Kommer ihåg ett år tror det var 03. Dianah hade sin bayliner vid Biskopsuddens marina. En båt som vi under en högtidlig champagneceremoni i Sandhamn döpte till ” Loveboat”. När det var dags för årsmöte i yachtklubben bjöd hon med sina partyprinsessor. Hon presenterade oss för förvånade knollochtott stiff-upper-lip båtägare som mina 6 delägare. Sen vi hade jätteroligt, åt och drack massor av gratisdrinkar och tackade vi för oss. Väldigt tacksamt förstås.

foto: Halger Ellgard
Café Ekorren, bara några meter från Lisa på Udden är ett utomhuscafé från 1911. Där fikar man i gruset och blir jagad av arga svanar, speciellt om man har hund.
Men den här dagen gick vi inte så långt som runt hela Djurgården, vi var på väg till favoritkrogen bland favoritkrogar. Hemtrevliga härliga Wärdshuset Ulla Winbladh! Dit ville min amerikanske vän, som dagen innan hade anlänt prompt gå och äta hemlagade köttbullar med rårörda lingon och mos. På Ulla W blir man alltid omhuldad som om man vore hemma hos mamma och pappa, inga önskningar är för svåra att uppfylla. På Ulla W kan man sitta i timmar och timmar, jobba, prata, äta och dricka och allt samtidigt. Detta har jag naturligtvis gjort, luncher som söndagsmiddagar. Jag har kommit till lunch och sen suttit länge och haft trevligt, tagit en promenad blivit hungrig igen kommit tillbaka och ätit middag.
Så tokigt, kan bara hända på Värsan och Ulla W. Jag har firat födelsedagsfester, möhippa, bröllop och konferenser på Ulla W och alltid varit lika nöjd. Maten på Ulla W är en saga. Mycket svenskt, vilt, fisk och husmanskost.

Denna dag åt jag till förrätt pilgrimsmusslor med tryffelsås och sen en torsk med laxtärningar, hollandaise, pepparrot och spenat. Till det en underbar smörig Chablis. Mitt sällskap, Eric åt en gåsleverterrinne och sina köttbullar. Låter dyrt men det låter dyrare än det är, det som är finessen! Låt mig också säga att allt förstås är relativt.
Det som dock är Ulla Ws absoluta fördel att min lilla Kelly får följa med. Jo det är faktiskt sant!Hundar är tillåtna på Ulla W och detta i ett land och en stad där människor med hund ska veta hut!
På Ulla Winblad har jag varit med de flesta av mina vänner och det är dit jag alltid återvänder. På Ulla W satt också min vän Peter och jag många gånger och avhandlade arbete och livet under långa timmar. Peter tyckte mycket att gå på Ulla W, kanske inte lika mycket som jag men i alla fall.
Jag satt denna dag och tittade ut bort mot Galärkyrkogården, där han nu vilar sedan ett par månader. I väskan hade jag ett ljus som jag skulle tända där för honom på vägen hem.
Jag har inte varit på Ulla W sen jag och Peter åt lunch i februari förra året men det kändes fint på något sätt att sitta och titta ut mitt i mitt hörn i stan.

Mera Sandhamn...

Fam. Setterbergs stengärdsgård vid Fläskberget

Utsikt från Kvarnberget mot Fläskberget

Solbacka inbäddad i rimfrost, Pias hus

Fastfrusen tång på badstranden, under sommaren växer där malva på sina ställen. Stora Trouville

Talldunge mellan stora och lilla Trouvillestranden

Årets manliga idrottare...

Lassep barfota t.v mot Andersd t.h i hård och skoninglös kamp mot nederlag

Det är idrottsgala ikväll där våra idrottare hyllas med pukor och fanfarer. Jag utnämner dessa två tappra män till årets manliga idrottare och belönar dem med ära och heder!

En stilla dag i Sandhamn

Klippor vid Trouvillestranden

Inte många människor som visar sig ute denna måndag i Sandhamn. Inte många kliver av eller på 13 turen med Sandhamn. Hörde härom veckan att den nya 21.30 turen på torsdagarna är inställd pga för lite resenärer. Typiskt! Som det har kämpats i åratal för en riktigt sen tur ut! Jag vittjar min postbox och hittar en glömd hälsning från käre Captain som önskar Joy and Peaceful Christmas. Under ett besök hos Björne på verkstaden konstaterar vi att Sandhamnsbefolkning minskat till 80 personer. Vi oroar oss en stund för hur hantverkarskrået på ön ska föryngras. Vem ska ta efter våra duktiga byggherrar?
Vid missionshuset lastar en lastbil av sin last med byggvirke, en gles rusning av några få strax innan Westerbergs stänger för dagen annars är det en rätt stilla dag denna blåbleka januaridag.
Vi promenerar i Trouville på vägar som ingen trafikerat för dagen innan mörkret lägger sig och det är dags för pingis i gympasalen med Anders Dahlö.

Utsikt längs Kvarnberget

Anders Dahlö hälsar till Pia!

...och jag rekommenderar!

Jag läste en artikel häromdagen om den kvinna som drabbats av en allvarlig sjukdom över en natt och det tog henne fyra år att komma tillbaka. Låter som en klassisk ”gå in i väggen” i mina öron men hursomhelst hon hade läst en bok av Bengt Stern som heter Att må dåligt är en bra början. Sen gick hon kursen ”Möt dig själv” på Mullingstorp. Good for her tänkte jag, många skulle behöva göra samma resa.
Kom att tänka på alla böcker jag läst om personlig utveckling och hälsa. De flesta kommer jag inte ens ihåg för jag blir oftast beskviken när jag läser den här sortens psykologiserande litteratur. Böckerna utlovar guld och gröna skogar och meningen med livet men när man väl först betalat dyra pengar för boken och den sen slutar i tomma intet blir i alla fall jag lite så där som efter en usel film öhh..vaddå? Man känner sig dum för att spenderad tid och pengar och lurad för att den inte gav ett smack. Där finns ingen meningen med livet att finna, det fattar ju vem som helst så varför ens utlova det? På sin höjd några korkade råd..som t.ex om du joggar 2-3 gånger i veckan slipper du depressionen. Yes jättekul och thank you for nothing! Samma sak med amerikansk litteratur, kommer precis ihåg boken ”The Secret” , en i mina ögon nästan löjlig svammelbok om att allt löser sig bara du ber om det. Jag läste den med nyfikenhet till kapitlet om att alla kunde bli rika bara man bad om det. Sen förlorade den mig. Någon slags talang för att tjäna pengar nämndes inte.

Hittade denna nya bok på nätet ”Hur motiverar du dig själv när allt suger”, pris 309kr utgiven 2008-12-08.
Den utlovar i korthet.
Det finns alltid en risk att den här typen av böcker blir flummiga eller klämkäcka, men du som känner oss vet ju att vi inte släpper flum över tröskeln här. Här är en del av vad du får hjälp med:

• 8 sätt att slippa sju "blå måndagar"
• 5 extremt lätta sätt att hitta tillbaka till lusten igen
• 3 orsaker till varför vi förlorar motivationen ibland
• 11 frågor till dig som saknar motivationslust
• 6 viktiga steg för att väcka motivationslusten i dig till liv
• 10 supereffektiva sätt att få saker och ting gjorda
• 41 snabba tips för att motivera dig själv
• Grattis, meningen med livet är avslöjad!
• …och massor av andra upplyftande råd, spännande och tänkvärda tankar som hjälper dig att förändra och förbättra din tillvaro.
  

Den boken kommer jag genast att läsa, inte!

Nu är jag inte alls den typen som fnyser åt själslig utveckling, det vet alla som känner mig. Så om någon mot förmodan skulle be mig om råd att hitta en bra bok i ämnet psykoterapi skulle jag vilja rekommendera två som jag tycker ger något att bita i.
Den ena handlar om hur vi förhåller oss till andra människor och hur vi lär oss själva om oss själva genom det.
Jag läste för ett par år sedan boken Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn.
Tänkte att jag kunde få några goda insikter om snällhet. Först blev igen besviken för att jag inte tyckte den kom med något nytt men sen när jag funderat några varv kom jag på mig själv att jag börjat tänka efter hur jag hanterar vardagen, mitt förhållningssätt mig själv och människor i min omgivning familj, vänner och okända.
Så här säger Stefan Einhorn själv. "För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta. En snäll människa bär i sitt medvetande ständigt med sig omtanken om sin medmänniska."
Stefan Einhorn menar att snällhet är den viktigaste enskilda framgångsfaktorn i våra liv. Om vi strävar efter att vara snälla mot andra så kan vi helt enkelt inte undvika att också göra gott för oss själva.
Att läsa Stefan Einhorns böcker, det finns en till i ämnet som heter Medmänniksor är att hjälpa sig själv att bli en bättre medmänniska.

Den andra boken som är mitt uppslagsverk och heter Ju mindre du gör desto mer får du gjort.
Den finske författaren och terapeuten Tommy Hellsten har skrivit flera bra böcker i ämnet men den här tycker jag bäst om. Den hittar man oftast under Andlighet, kristen andlighet.
Inte för att jag är överdrivet religiös men denne kloke man har vänt på en del motvilja hos mig med att klä den pekpinneaktiga kristna tron i ny retorik för att på så sätt hämta kraft ur dess rikedom och han lyckas. Låter flummigt men på ren svenska, boken vill visa oss att livet är fullt av paradoxer, att genom svaghet kommer styrkan, att vi ska befria oss från gamla föreställningar och öka medvetenheten om hur barndomsupplevelser, föräldrar, besvikelser och förluster påverkar oss - och samtidigt utmana oss att våga förändras.

Här ett exempel om att släppa gamla föreställningar
– Vi har skapat en kronisk brådska där tiden inte räcker till för allt vi tror att vi behöver. Vi hamnar i ett ekorrhjul där vi tror att vi måste springa för att det snurrar. Men ett ekorrhjul har ingen motor, det snurrar för att vi springer. Vi jagar vårt människovärde i stället för att se att det finns där om vi stannar upp. Det är viktigt att inse att vi inte drabbas av brådska utan att vi skapar den för att inte behöva konfronteras med oss själva och vår inre tomhet.
Den insikten ger oss ett val, menar Tommy Hellsten. Men det krävs mod att våga välja bort och bryta med den rådande livsstilen.

Den här boken är nog inte gjord för sträckläsning hur mycket man än vill. Ett par rader säger så mycket och en endaste mening kan ta flera dagar att ta in. Jag var tvungen att sätta gula och röda lappar på ställen för att hitta tillbaka till alla visheter. Men när det sitter känner man sig på något sätt befriad, ja nästan som att bli frälst. Kanske det är vad han försöker att förklara med rikedomen i den kristna tron.
Här finns en klokhet som väcker många tankar precis som i Konsten att vara snäll.

Båda författaren skriver om olika relationer och vårt förhållningsätt till oss själva genom iakttagelser som är lätta att känna igen men som vi oftast inte analyserar till vardags.

Till sist en dikt som jag älskar som också finns med i boken Konsten att vara snäll

"Det händer men sällan

att en av oss verkligen ser den andre:

ett ögonblick visar sig en människa

som på ett fotografi men klarare

och i bakgrunden

någonting som är större än hans skugga."

Tomas Tranströmer Galleriet ur Sanningsbarriären, 1978

Min vinter

Jag försöker att förstå men...

SPRUKKEN LEVER: Denne palestinske gutten er cirka 12 år gammel. Han ble påført et kraftig slag i buken under et angrep, som førte til at leveren sprakk. Foto: NORWAC 2009

Jag har i dag läst Verdens Gang (läs här) och med fasa sett bilderna från Shifa-Sjukhuset i Gaza där två norska läkare jobbar. De har skickat egentagna bilder på lemlästade barn inifrån sjukhuset. Jag kan inte annat än gråta.

Jag som sitter långt ifrån försöker med bästa välvilja förstå båda sidor, israelvännerna de som av historiska och känslomässiga skäl har svårt att inte ge sitt stöd till dem eller åtminstone har svårt att kritisera dem. Jag försöker också att förstå att ilskan och antisemitismen ökar även om ingen egentligen törs ta upp på bordet. Men läser man det som skrivs på nätet känns det tydligt att trycket ökar varje dag.
Lasse och jag har diskuterat vårt ställningstagande många gånger de senaste veckorna. För oss som inte har blivit född in i denna konflikt känns det som händer fasanfullt. Jag känner varken några israeler eller palestinier så några vittnesskildringar om hur det är att leva i konflikt har jag inte fått, med mer än det som vi matats med via media genom åren.


Inte för att det i det här läget längre spelar någon roll. Det räcker med att veta att FN byggnaden och ett sjukhus tagits ut som mål och beskjutits och att dödstalet idag är 900 civila varav allt för många barn. Jämfört med 10 israeliska soldater som dött. Det är 910 personer för många.
Tänker tillbaka på Tsumamin då vi satt paralyserade inför det faktum Naturkatastrof! Det var ingens fel och hela världen engagerade sig.
Tänker på det som sker i Gaza, som jag inte skulle vilja kalla krig. Krig för mig är två parter som bemöter varandra med samma metoder.
I Gaza finns en civilbefolkning som blir massmördade av en av fullständigt överlägsen militärkraft och har inget att sätta emot förutom att vänta på döden.

Det är svårt att hålla känslorna tillbaka, men va f..n nu får det väl vara slut på det här.
Jag förstår att man inte kan sätta sig vid förhandlingsbordet med en part vars enda syfte är att utplåna andra. Det finns ju liksom inget att förhandla.


Men världen då? Varför gör inte världen något? Jag förstår inte? Varför söker man inte prata med Israels ledare? Varför pratar inte Reinfeldt med ambassadören i Sverige? Varför pratar inte resten av världens länder med Israels ambassadörer? Varför händer inget? Hur många fler ska få dö? Det är ju trots allt oskyldiga människor!
Nä, nu orkar inte mitt lilla huvud längre. Jag kommer nog att somna med en enda fråga surrande i huvudet,
Varför räddar inte världen dessa människor från massmord?

Frukost i eget zoo!

Unga rådjursbockar utanför köksfönstert 13 jan

Egentligen behöver jag inte morgon TV och allt elände om krig och varsel som regnar över oss så fort vi öppnar ögonen. När skogen börjar precis utanför köksfönstret är det skönare att drömma sig in i Snövits värld.
Man behöver bara rikta blicken utåt och njuta av fågel och djurlivet från frukostbordet.

Förutom det myller av talgoxar, blåmesar, finkar, nötskrikor och koltrastar mfl som festar vid fågelbordet och fröautomaten kommer även räven och rådjuren och mumsar på frallorna och grönsakerna som finns serverade till frukost.

Jag har alltid trott att om man en gång börjar mata fåglar vid sitt hus måste man fortsatta annars dör de. Men den villfarelsen tog en ornitolog ur mig häromdagen. Läste en bra artikel om vintermatning av vildfåglar i lokaltidningen. Fåglarna är inte alls så trogna oss som vi tror utan är det slut på maten på ett ställe tar de sig vidare till andra bättre ställen. Men de förlorar viktig energi på att flyga till tomt matbord så man ska gärna fortsätta genom hela vintern från nov-mars.
Innan och efter det finns normalt mat i naturen för dem att finna. Likaså fick jag mig till livs att den vackra havreneken som jag brukar sätta ut inte alls smakar de flesta av våra fåglar, endast finkar, gulsparvar, domherrar, fasaner och duvor.
Dessutom finns inte så mycket fett i dem utan protein och är svåra att ta sig in i. Så skippa havren och satsa på feta frön, talg, kokosfett och ister istället.


Domherrar, koltrastar och finkar tycker dessutom att äta äpplen och att äta på marken medan andra fåglar gillar att picka magen full vid bord.
Om man glömmer att slänga ut frön och nötter på marken är det ingen större fara, jag har sett att andra fåglarna skvätter ner frön o sådant, havre som de inte äter ner till marken.

A L I E N?

I natt 3.30 vaknade jag och var övertygad om att nu skulle jag dö!
Både kräksjuka och influensa har jag klarat mig ifrån hittills men det är så typiskt att när jag väl drabbas av något så är det av något som ingen vet vad det är.

Det känns som jag hade blivit hemsökt av en Alien som dessutom var på väg rakt ur magen. Precis som i filmen kände jag mig, fruktansvärd smärta och mitt i våndorna tänkte jag att nu spricker skinnet och ut kravlar ett hemskt monster som gör köttstycken av oss och äter oss till frukost.

Om jag inte visste säkert att det inte var blindtarmen skulle jag omedelbart ha gissat på det och beställt ambulans, för sådant kan man dö av. Det vet jag för jag höll på att dö i det en gång för några år sedan, just för att jag inte beställde ambulans i tid.
Efter att ha funderat resten av natten hur ont jag skulle ha innan det var dags att ringa efter ambulans somnade jag av total utmattning vid 7 tiden.

Dagen som varit har varit sisådär, bättre men Alien är kvar och bråkar lite då och då men jag tror jag överlever. Bestämde mig för att svälta ihjäl den eller kanske ge den lite morotsjuice så att den skulle tycka att det var äckligt och ge sig av efter ett nytt värddjur.

När jag till slut inte längre orkade tycka synd om mig själv längre beslöt jag mig istället att belöna mig med ett bad. Vi har ju de allra bästa som går att få i ett hem, ett eget spa!

Massor med ljus, örter och bubblor gjorde att jag nu tom kan tänka mig en promenad.

Tror ändå att jag inte ska utmana ödet, bättre leta reda på något riktigt trist program på TV och tråka ut Alien och sen somna i soffan.
I morgon får vi se om jag behöver en söka hjälp hos en exorcist.

Hemma spa!

Dimmig dag!

Av någon märkligt anledning är vissa dagar dimmiga, man går ner för räkning på något sätt.
Det började redan tidigt i morse. Vaknade tung trött och svullen, axel värkte fortfarande, foten var bättre men nu hade jag fått obestämbar smärta i mellangärdet.
Stod och väntade på bussen en hel evighet medan Kelly inte kunde förstå varför hon inte fick gå mer än runt och runt ett träd i allén. Strandvägen frekventeras av 3 olika linjer men på söndagar går 76:an som tar en till Sofia inte alls. 47:an och 69:an har nog sovmorgon på söndagar för jag stod säkert en halvtimme och väntade. Dem tar man till centralen, vidare vet jag inte för jag åker aldrig längre än så.
De som jag upplever som positivt en söndagsmorgon i Stockholm är att alla är så morgontrötta. Man får liksom äga innerstan några timmar. De enda man träffar är joggarklubbarna som drar fram som rasslande tysta lämmeltåg, och en och annan turistande finne från Siljabåtarna i Värtahamnen. Jag har noterat att jag nästa aldrig har träffat på en full finne i Stockholm så dags på morgonen, däremot har jag sett ett flertal fulla svenskar i Helsingfors på motsvarande tid. Kanske beror det på att city ligger närmare i Helsingfors än i Stockholm och fullisarna orkar längre där, vad vet jag?

På tåget till Eskilstuna blev jag megatrött tom Kelly bäddade in sig dunjackan. Som tur var vi ensamma i vår ”djurvagn” denna gång. Förresten var det glest med folk på hela tåget.

Lasse möter mig och vi far hem och vi tittar på Let’s Dance, som jag missade i fredags. Min favorit blev omedelbart Morgan Alling, goa duktiga rultiga Morgan, fick genast lust att klämma lite på hans trinda armar. Han kunde dansa också. Sen gillade jag också Elisabeth Höglund, vad modig hon är. Båda de med så mycket råg i ryggen. Hoppas Morgan vinner!

Hur som vi kom inte så mycket längre med den här dagen, verkligheten har hunnit i kapp och det känns bara tungt.

Tankarna vandrar hela tiden till det som hände igår och det får mig att må så dåligt att jag får fysiskt ont.

Det gick så snabbt att vi inte har hunnit ta in det än. Karolinas, Lasses dotters hund Maja 3,5år var tvungen att tas bort. Hon hade varit sjuk länge och när det inte går längre så går det inte. Man måste agera vare sig man vill eller inte. Lätt för mig och säga när jag står vid sidan om och slipper fatta beslutet.

Vi tittar på bilder och alla Majas saker som Lasse fått av Lina. Det är smärtsamt.

Jag har längre försökt att förlika mig med tanken på detta faktum. Vi visste alla att den dagen kommer när det måste ske, men nej!

Tänker på Kelly, kommer jag att klara av det när det väl är dags? Jag får nästan panik av att tänka tanken. Neeeeej, det kommer aldrig att gå.
Idag har jag kollat Kelly flera gånger att hon andas, frågat Lasse flera gånger om han tycker att Kelly verkar hängig? Ska jag ta henne till veterinär för undersökning?

Jag klamrar mig fast vid båda hundarna och katten att jag tror jag blivit mentalt labil. De är klart att de märker att vi inte är som vi brukar och blir lite oroliga.
Lika bra att stoppa huvudet i sanden, titta på en film innan det här blir värre.

Hoppas att det lättar i morgon.

Life is a roller coaster...

...just gotta to ride it!

Vissa dagar känner jag mig som en urtvättad gammal t-shirt som haft sin expired date för länge sedan. Sliten och trött, ont i foten och axeln efter en mastodont dag.
Närheten till naturen och avsaknaden av stadsbrus på ön får en att komma närmare himlavalvet och hela varandet känns extra mycket och ibland blir det för jobbigt, som just idag.
Fullmånen gör att jag sover och mår lite sämre och behovet efter tröst är påtagligt.
Men icke, möte hela dagen, en försummad hungrig hund, inget vidare väder och helt solo en lördagkväll. Det ger inte mycket balsam för själen det inte!
Inte heller kylskåpet hjälper till att lysa upp tillvaron. Ett par trötta varmkorvar som snabbt slank ner i den hungriga hundens mage. För vem kan motstå ett par mandelformade sammets ögon? Inte en matte med dåligt samvete i alla fall.
Så jag gjorde bäst i att krypa upp i soffan och titta på Körslaget. På med surround ljudet, högt för att på något sätt fylla tomrummet i min tillvaro. När det sen började lätta lite så händer det. Slår som en klubba i bakhuvudet.

Jag hade ju redan för länge sen bestämt mig för att nu får det vara nog. No more pinsamheter, ca suffit, I am done with it. Borde verkligen tänka på min höga ålder men så trillar jag handlöst dit igen. Så pinsamt, jag är för gammal för sådant här hinner jag tänka en nanosekund innan reptilhjärnan slog på!


De där pojkbanden!
Där står de tre och tindrar som stjärnor och är så glada för sin grammis för årets låt. Ett år gamla E.M.D med sin Jennie let me love you och ler klädsamt som vårvioler i rutan!

Sveriges alldeles egna pojkband, nu kommer de säkert leverera hit efter hit och lägga resten av Sverige, världen och universum under sina fötter. De lättaste bytena har redan nedlagts, lillesyrrorna och deras mammor 30-35år. Någon överåldrig 40+are har de nog också i sitt harem. Jag är säkert inte ensam, måste intala mig själv det.
Men skit i det…åh vad jag mår bra! Lördagen är räddad!!!

Nu när jag hunnit så här långt är det väl lika bra att erkänna mitt väl dolda missbruk nu.
Det började redan med New Kids on the Block när jag var runt 20 i mitten av åttiotalet. Men då visste jag inte om det, då trodde jag det var en grej som alla unga tjejer går igenom, som unga pojkar med Kiss ungefär men icke.
Jag var nog i 30 års åldern när jag upptäckte ett svart hål i min annars så välpolerade yta som själsäker och seriös karriärkvinna. Precis som vilken missbrukare som helst gjorde jag allt för att dölja sanningen, fnös åt och ruskade på huvudet åt allt som hade med dem att göra offentligt men smusslandet med cdkonvolut och mp3-spelare har varit frekvent genom åren. Ingen kunde någonsin hitta en cd med ett pojkband i min cdhylla. Det var kliniskt rent.
När jag bodde i Paris gick sedan allt överstyr. Där kunde man missbruka hur mycket som helst hela dagarna ingen brydde sig.
Drar mig till minnes att i Parc d´Berzcy var en gång en Fete d´Boyband. Mega stort party, alla var de stora var där, det var riktigt hett med pojkband under nittotalet. När jag flyttade därifrån var jag ren ganska många år men en gång missbrukare alltid missbrukare.
Även om jag varit på hård rocks-rehabilitering ett flera tal gånger, kunde väl ingen ana att jag missbrukat både Take That och Back Street Boys och dem samtidigt.
Sen har jag avverkat både Boyzone, East 17, Westlife och flera. Hade tom ett återfall med bandet Blue bara för några år sen.
Nu på senare år har väl kanske några nära vänner misstänkt mitt missbruk och nu erkänner jag alltså att det är så.
Min största idol är inte som alla tror Back Street Boys Robbie Williams utan ännu värre. Helt överlägset och utan konkurens Boyzone´s poster boy Ronan Keating. Han gjorde mig alltid knäsvag med sin houngslook. Bästa låten Life is a roller coaster!

De har givit ut en ny platta, samma teknik och sound tom videon är samma typ. Det ser komiskt ut för killarna är alla över 30 nu och då är man i mina ögon inte längre ett pojkband. Sjömanskostymerna passar liksom inte längre. Boyzone skulle aldrig kunna åldras till ett gubbaband som t.ex Roling Stones. Tur att det finns E.M.D!

Här bjuder jag på ett smakprov med Elton John ft. Lovely lovely Mr Keating. Den blonda kvinnan på videon kunde lika gärna ha varit jag.
En del av mitt hjärta kommer alltid att tillhöra Ronan Keating!
Your song är en favorit som hör och häpna fyller 40 år!

Grand opening på Good Ol´ Värsan

Igår öppnade Värdshuset efter jul och nyårsuppehållet. Som små barn gick vi och väntade in de där sista minuterna innan kl 16. Så bänkar man sig för after work öl eller ett glas vin eller flera i puben.
Igår hade vi bloggsnack mellan vinglasen. Blogg? Vaddå? Frågade någon. Varför? Frågade en annan. Va fan har du för adress, hittar ju aldrig fram? Frågade en tredje. En fjärde sa, jo men jag har läst din blogg en gång! En femte utbröt, äh vad är det för fel med att läsa en helt vanlig tidning?

Ja….vakna Sverige! Det är de offentliga självbekännelsernas tid nu!

Det är så kul med de där diskussionerna, högt och lågt, inget är för enkelt eller för svårt att diskuteras på Värsan.
Ja läget i Gaza orkar vi just nu helt enkelt av medmänskliga skäl inte diskutera. Värsan är ett andningshål från all oro.
Här behöver man inte oroa sig för att alla hänger med på de senaste trenderna, eller att någon ens är hardcore i något. Det finns dock alltid någon som är helt novis och alltid någon som tror sig veta allt. Alla deltar även om man inte har en aning, i mun på varandra, alla ska få säga sitt och så såklart även igår.

Blogg diskussionen ledde inge vart. Det gör sällan våra diskussioner men det är ett rent socialt nöje att följa en sådan. Jag har efter många års nötande vid borden studerat och lyssnat till vad som egentligen avhandlas där förutom fyllesnacket….Kompis, fy fan va du e bra liksom!

Jag har kommit underfund med att det absolut viktigaste som sker vid borden är att historien om Sandhamn och dess folk förs vidare. Man pratar gärna och ofta om svunna tider, människor som varit och verkat, älskade och saknade och inte fullt så älskade eller saknade. Man går igenom alla original och kufar, alla som bott i husen, vem och när. Man uppdaterar sig på var alla håller hus och hur de mår och pratar om hur mycket vi saknar dem. Skickar hälsningar och sms.

Igår pratade vi kärleksfullt om Sven som semestrar i Thailand, Målarn som inte synts till på länge. Pia som flyttat till Gotland. Vi skickade bilder via mms med glada ansikten.
Man pratar även om nya inflyttade, vilka är de, vem känner dem, är de snälla, kufar eller vad? Intresset är stort för alla dessa men vi pratar sällan om oss själva, alltid om någon annan, även om den personen råkar stå några meter bort. Ett av praktfallen var en gång i somras. Det gällde mig själv. Runt borde pratades det länge om mig men i samma sekund som jag klev in byttes samtalsämnet. Någon som inte deltagit började skratta och sa…men se där när man talar om trollet, nu kan ni fråga henne själv. Ingen frågade så jag fick fråga själv!
Jag tror att jag sällan in person har blivit tillfrågad av någon om något. Låter kanske lite knasigt men det är så kommunikationen ser ut ur mitt sätt att se det.
Det är iallafall så jag har fått lära känna de flesta på den här ön. Jag har hört massor om personer man minns och som dött eller försvunnit från ön, olika versioner från olika personer. Så en dag dyker någon upp och vips har man fått ett ansikte. På gott och ont, mest på gott. Ingen pratar om att det så men alla är mer eller mindre delaktiga, jag också.

Värsan är en viktig social knutpunkt. Lars krögarn, menar att många tvister avvärjs på Värsan. Visst är det så, missförstånd klaras upp innan de hunnit få fäste, man tar ett glas vin till och låter saken bero eller forskar vidare med nya uppgifter i fickan.

Igår hade vi en härlig kväll med innehållet enligt ovan. Ann Mari, Värsan värdinnan pratade om möblemanget på puben och hur det var 1979 när Lars och hon tog över stället. Bildande och roligt var det och vänlig som Ann Mari är underhöll hon oss i flera timmar. Det gjorde även Lars som efter 30 år fortfarande mornar med samma värme om sina kunder. Alla får del av hans uppmärksamhet. Pubenpersonalen är ofta samma i flera år så de blir du och tjenis med de flesta kunder. Lyckan är ju fullständig när man just klivit in och innan jackan hunnit av står där redan ett glas rött vin och vatten och väntar på disken.

Efter stängningsdags, för brukligt är när man har roligt att man stannar till de stänger, styrde jag hemåt i natten med släckt lyse för att uppleva Venus stråla bredvid fullmånen. Att det var just Venus vet jag för det upplyste Magnus Tornblad oss om på Värsan.
Jag kuskade fram bland svarta skuggor i det vita landskapet med vidöppen mun, ingen såg mig ändå, drog in all luft jag förmådde för att syresätta hela mig. Tungan smakade bikarbonat, fråga mig inte varför och jag funderade på om jag en gång skulle bli ihågkommen på Värsan. Hur skulle man minnas mig i så fall?

Fröken Vaddå? Hon som gjorde sitt livs värsta misstag och valde sällskap i folks mening botten divisionen, men blev utkickad just pga för att hon valt fel division och fick en lapp i brevlådan där det frågades hur det kändes att bli dumpad. Den som hon sedan ramade in och skrev under, ”Fan så bra!” Eller hon som polisanmälde en kvinna för ofredande? Eller hon som byggde ett hus till och folk frågade varandra, varför då? Hon är ju ensam! Och hon som svarade ”Min hund ska ju flytta hemifrån”

Ja vad vet jag? Den som har en lever får se!

Worth waiting for som vi säger i Danmark!

En fin man, en härlig hund …

...Och ett hus, ett hus på stranden
ett stort regn och svarta himlar
och ett hus, ett hus på stranden
under havsörnens vingar...
Eldkvarn , en låt som jag lyssnar på ofta


Vad kan man önska sig mer? Omättlig som jag är säger jag… kanske en bastu också!
Guess what? Den är här! Bastun alltså.
Dagens gladaste överraskning stod den gode Svenning för. I morse klev jag av min cykel med solsken i blick efter en hurtig färd i soligt vinterlandskap. Blev emottagen av Svenning med en rundtur i mitt nya hus.
The Masterpiece…bastun var klar, hurrrreyyy!

Det är konstigt, ena dagen längtar jag ihjäl mig till Lappland, nästa dag svär jag evig trohet till skärgården...hur ska jag ha det? Vet inte men

i dag är jag sååå lycklig!

Första bilden på bastun!

Interiörbild 9 jan 09!

Svenning = Världens bästa danske snickare som byggt hela rasket åt mig!

Ett hus på stranden, Eldkvarn:

http://se.youtube.com/watch?v=ZoPboFS4InM

Fotnot: Det är egentligen två hus numer, bastuhuset hihi!

Nä nu måste jag bara få köpa en skoter.

Snart är i vi mitten av januari och jag som tyckte det var nyårsafton alldeles igår.
Lasse och jag skulle ursprungligen innan vi insåg att det var för mycket jobb i januari ha firat nyår i Norrland. Närmare bestämt i Racknäs mellan Sorsele och Arvidsjaur.
Det är ungefär lika långt till båda ställena, tänkte säga städer men vet inte riktigt om definitionen passar. Köping kanske?
Hursomhelst urhärliga och bedårande och vackert belägna ställen.

Hur Sandhamnsrotad jag än blivit går de lappländska rötterna ur aldrig ur. Är man född i ” lapphelvetet” så är man. Även om man försöker att förtränga så längtar alltid lite.
Speciellt så här på vintern, så typiskt när det är som svårast att bo och ta sig fram där.
Men det är lite det som är tjusningen, det ska gå i långsam vit terräng.

Nalovardo! Vilken stockholmare har väl någonsin hört talas om Nalovardo? Om man inte har gjort lumpen i ett fjälljägarförband vill säga. För dem är skidbacken Nalovardo några kilometer från Sorsele världsberömt, likaså Prästberget i Arvidsjaur som ligger på gå avstånd från centrum, 1 km.

Men vill man uppleva den lappländska vintern måste helt enkelt bege sig dit. Den kan inte helt och fullt upplevas på annat sätt.
Tänk, en solig dag på fjället med skidor och skoter, borra upp ett hål, sänka ner linan och hoppas på en röding. Sen eller först gör man upp en eld och värmer på te, dricker vermouth, det hör till och så grillar man korv. Kan det bli bättre?

I ett av mina "förra" liv, lastade vi hela familjen skotrar och pulkor med mat, ved och förnödenheter, hund, skidor och fiskeredskap. Med nödprovianten, choklad i fickan begav vi oss på fiskexkursioner i de Jämtländska fjällen runt Gäddede. Vi var borta från tidig morgon till sen eftermiddag. Hur underbart som helst även om man mot kvällningen var helt stelfrusen. Men med bastun som hägrade kunde man ta de sista kilometrarna också.
Jag undrar bara varför vi alltid var tvungna att ta oss så långt bort. Men kanske var det inte så långt bort även om det kändes som så när vi tolkade på skidor efter en skoter.

I feb när vi åker upp ska jag inte tolka efter en skoter, jag ska ha köpt en egen. Utförskidor struntar jag i. Det är inte så viktigt, hyra funkar bra men en egen skoter….smaka bara.. egen skoter, den sådan accessorie måste ju varje kvinna ha.

Ja Lasse har ju förstås en egen. En stor touringmaskin men jag tänker mig en mindre lättare och vassare . Så nu ska förberedelserna drars igång.

Som brukligt börjar man först med outfiten, skoterkängor, inte så chica men varma, överlevnadsdräkt med reflexer och starka färger, otroligt osexigt men nödvändligt, bra handskar och hjälm! Ja vi har faktistk funderat ut att hjälm är en bra grej. Det är så ser det ut på fjället numer, rätt många olyckor.
Sen börjar letande efter en bra skoter, så vi får se och det ska bli spännande!

Man måste ju förstås kunna köra skoter också, men det kan en gammal lappländska som jag serrni!

...även om jag måste ha lite grävhjälp lite då och då:-)

Stronger than Jesus...

Den enda som borde ha vunnit en grammis var inte ens nominerad men jag ger Nina Persson och hennes A Camp en ändå!

Get your self heard...or third?

I dag har jag funderat på att det är så viktigt för oss att synas och höras, så viktigt att vi riskerar att göra oss själva till åtlöjen för resten av våra liv.
Utanför storstaden, i de mindre städerna får folk generellt mer utrymme.
I storstäderna är det trångt om utrymmet i etern
I storstaden blir de flesta redundanta. Jag menar att i storstaden försvinner du liksom i bruset, du kan inte tillföra något i något sammanhang som inte redan är sagt eller gjort om det inte verkligen är något utöver det vanliga.
Om du har en krets som respekterar dig, accepterar dig och tycker om dig för den du är så var nöjd med det för priset för att folk ska få veta vem du verkligen är kan vara för stort.

Tänker i detta fall mer exakt på en del i mina ögon beklagliga personer som gör vad som helst för att synas och höras, att finnas till.
Katrin Zytomierska är ett sådant exempel. Har en stund nu funderat på om hon verkligen är så punchig som hon uttrycker sig eller om det är en image för att synas.
Vill man synas i storstaden gör man som Zytomierska svär och missrespekterar sig fram i TV och sedan lägger man ut hela sitt liv en blogg. Läser den och blir ja jag vet inte, kanske är skrämd det rätta ordet, för bloggen blir som en kloakbrunn som statsvetaren Rothstein utryckte det i en artikel.
Vad är det för bild vi ska få av en sådan person? Vad vill hon utrycka? Något är det väl eftersom bloggen är offentlig och hon har 25.000 träffar på sin sida varje dag.
Kanske, var dig själv och bli missrespekterad av hela svenska folket?
En annan som gör samma sak är Linda Rosing som också lyckats marknadsföra sig från en rätt punchig sida för hela svenska folket och nu vill hon visa den andra sidan genom sin blogg och därigenom hoppas få bilden att bli en annan.
Läser även den men lyckas inte få mig själv att ändra uppfattning om henne, snarare förstärka min av media redan inpräntade uppfattning.
Inget ont i henne men en annan bild lyckas jag inte få, sorry!
Att Rothstein efterlyser mer läsvärde i bloggarna får stå för honom. Folk gör så gott de kan och använder sin berättarkonst efter bästa förmåga.
Det som jag tycker är intressant är hur den människa tänker vars blogg jag läser. Var någonstans i universum befinner sig hon/han egentligen, sen är det ett plus om det som skrivs är intressant också.
Jag läser dessa kvinnors bloggar och några fler i olika åldrar och kommer fram till en sak. Om man tänker som en 20 åring när man är 40 har man missat 20 år av självutveckling. Sorgligt tycker jag.

Kom att tänka på min förra relation, han var 10 år äldre och sade ofta till mig i början att jag borde lyssna på honom för han hade faktiskt 10 års mer erfarenhet. Jag kom snabbt underfund med att det han hade 10 år mer erfarenhet i var dumhet. Att förvalta sin dumhet var allt han lyckats med i sitt försprång på 10 år. Ja vad säger man?

I mindre städer hörs folk mer för där är det lite annorlunda. Hittar bloggar som andas lugn och harmoni, fina att titta på och som gör en glad i själen.
En annan sak som jag kommit underfund med när jag läser lokaltidningen är att folk inte bara får ta utrymme i tidningen utan de ombeds också att göra det.
Vanliga människor porträtteras och utrymmet för insändare är stort. Det hade jag helt glömt bort. Har levt så länge med det massiva utbudet i DN och SvD. Nu förtiden gör också många sina insändare…inlägg i nätversionen, det är lite synd.

Lite synd är det att här liksom i stora städer att många som uttrycker sig offentligt ofta inte vet vad de vill säga, bara att de vill säga något. Det blir bara en massa svammel.
Lusten att höras är inte mindre här, men det är lättare att komma till tals och därmed ökar dina risker att bli sågad offentligt, men eller utan blogghjälp.

Häromdagen fick jag lust att göra en sådan sak, att skriva en insändare alltså, som ett svar till ”besviken mormor” som betackade sig för å allas våra vägnar att sådant dravel som det visades om Selma Lagerlöf i mellandagarna ville vi minsann inte se!
Jo, jag tyckte också det var lite tunt att bara fokusera de två avsnitten som visades, på hennes kärleksliv. Men att ”besviken mormor” ska får tycka å mina vägnar…näe då har hon gått över gränsen.

Har inte skrivit någon insändare än men om jag gör det kanske den skulle se ut ungefär så här

To respond upon your…
I mean…
…that is..
… if I mean?..
That is I mean…
Ehh?

Better to keep your mouth shut and

appear stupid than open it and remove all doubt!

MarkTwain

Trettondagsafton och frezzzing!

Björkdunge mitt i golfbanan!

När det är riktigt kallt brukar många deppa ihop och längta till solen och värmen. Det gör inte jag. Jag längtar bara efter mer vinter, jag blir deprimerad av att inte få känna snö.

Sverige börjar mer och mer likna Paris, det känns på lukten.
Åren i Paris då vintrarna var ljumma och tulpanerna blommade i Bois de Boulogne redan i februari.

Det var så länge sen vi hade en riktig vinter, även om den här vintern knappast kommer att hålla i sig blir jag ändå så glad. Så glad in till molekylerna när jag ser människor åka skidor och skridskor.
Jag åker mest skidor nedför men jag brukar åka skridskor på Östermalms IP. Förra året var det dock helt zip, för varmt! Det ska vara vinter med snö i Sverige. Det känns på riktigt på något sätt.

Fastän vi idag var och köpte vinterkappa för kyla och vind till lilla hunden, agentrock som Carina kallar en sådan och även om vi frös om benen var jag glad för promenaden i skogen i den 12 gradiga kylan. Den fick mig att drömma mitt i vinterriket, jag försökte komma ihåg åtminstone någon vers ur den underbara kärleksdikten Vintergatan ...I tusen år så byggde de med omotståndlig tro, och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro, som famnar himlens högsta valv... av Zacharias Topelius.
Ja han, finske nationalskalden som skrev romantisk lyrik av finaste sort, psalmer och barnsagor hullerombuller. Lasse Lasse liten världen är så stor, stor känner väl alla till.

Kanske var jag en annorlunda tonåring som läste lyrik och dikter. Det som satte mig i facket outsider bland mina jämnåriga men i dag är jag glad för det. Det är så skönt att kunna luta huvudet i dikterna och lyriken någon stund då och då, även om minnet sviker en hel del.

Här är "Vintergatan" i alla fall i sin helhet.

Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar,

och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar,

och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå,

och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans,

så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.

Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,

jag har den lärt av stjärnorna, och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;

hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.

Och Salami så hette hon, och Zulamit var han,

och båda älskade så högt och älskade hvarann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då,

men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.

Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro;

de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.

Och rida vi långt från vårt nordliga spår

till glödande druvor och blödande sår,

så smattra trumpeterna segerbud.

Hugg in, tappra led! Fram! Med oss är Gud.

Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem.

Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem;

tallösa världar, underverk av skaparns visa hand,

sig bredde mellan Salami och Zulamit i brand.

Och då har Zulamit en kväll, av längtans makt förtärd,

begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld;

och då har Salami, som han, från randen av sin sol

begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,

och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro,

som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban

och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.

Förfäran grep keruberna; till Gud steg deras flykt:

»O Herre, se vad Salami och Zulamit ha byggt!»

Men Gud allsmäktig log, och klart ett sken sig vida spred:

»Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned.»

Och Salami och Zulamit, när bryggan färdig var,

de sprungo i varandras famn — och strax en stjärna klar,

den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår,

som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt

och skildes åt af synd och sorg och kval och död och natt,

har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,

var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.

Zacharias Topelius 1818-1898

Solbelyst väg till skogen!

17 grader kallt!

Frusen tuja!

I dag knastrar det under fötterna och kylan tränger sig obarmhärtigt in i hjärnan, så att det liksom känns att synapserna inte riktigt hittar varandra. Allt går på något sätt i slow motion.

Men ändå måste vi ut för att hämta lite naturligt d-vitamin som komplement till det artificiella som slinker ner i strupen varje dag så här års. Man ska ta det med kalcium har jag fått lära mig.

Lasse har åkt till Västerås för att röka cigarr! De har en sk söndagsherf då inbjudna herrar, kamrater träffas för att puffa en eller två cigarrer av god kvalitet. Jag brukar inte fundera så mycket på det, men förstår att träffas för att utbyta erfarenheter och diskutera kvaliteter är en viktig del av själva puffandet.

Lasse fixade tjejfilmer åt mig, "Den andra systern Boleyn" mfl som sysselsättning men jag hittade en annan sysselsättning.

Jag bestämde mig för att göra storkok på italiensk köttfärssås!
Lasse tittade lite konstigt på mig men sa inget, när jag sade att nu ska vi ut o köpa köttfärs, flera kilo! Vi brukar oftast anpassa matlagningen efter vad som finns i frysen av vilt och svamp. Det är otroligt lyxigt att ha den förmånen men ibland är det är skönt att bara göra något jätteenkelt och jättegott som köttfärssås. Sås som man kan frysa in och använda till allt möjligt och till många.

Annandagen var jag hos Magnus och Lotta på ön och blev bjuden på en fantastisk proffsig mästerchef sås. Jag blev helt salig och har inte glömt den såsen sen dess. Idag känner mig nu hågad att försöka mig på att kopiera den samma.

Magnus och Lotta är ett par som lagar mycket god mat. De är det där paret med luciatåget! Magnus som är uppvuxen i krogvärlden har en massa erfarenhet och roliga historier att berätta. Lite kuriosa, Magnus pappa drev i många herrans år restaurang Bino på Artillerigatan, jag bodde granne där 10år, så det var förstås mitt stamlokus. Hans pappa införde pommes fritesen på bredfront i Sverige. Han hade en liten lokal bredvid restaurangen alldeles bredvid Riddarbageriet idag där hans pommes frites-man satt i ett rostfritt rum och skar pommes frites för glatta livet hela dagarna. Flera ton som sedan levererades till Rich och andra!

Nåja den här såsen skall ha rotselleri och mängder med färska aromatiska örter, jag har haft i flera krukor, massor med vitlök och rödvin, sen ska den puttra i flera timmar enligt Magnus. Ja han borde veta, han är inte bara född i krogbranschen, han har drivit Annorlunda catering också i en herrans massa år med sin bror. Jag vet att jag kan lita på Magnus och Lotta i köket till fullo.
Hur min sås blir… ja det visar sig men jag kan tala om att det doftar värsta italienska trattorian i hela huset!
Hundarna ligger längtande på köksmattan och jag blir riktigt hungrig!

Snökristaller som frusit fast på rutan!

Det syns att det snöar om man tittar på bakgrunden bakom huset

Gjutjärnsdörrmatta under och över snö!

Mata gärna djuren..

Så här års är det många som behöver extra omvårdnad. Fåglarna och våra vilda djur i skogen, rådjuren, älgarna och numer även vildsvinen. Vildsvinen speciellt har svårt att hitta mat och behöver hjälp av mänskliga händer.

Alla som rört sig naturen runt mälardalen har kanske sett sina favorit kantarellställena helt renade på svamp som om en plog gått fram. Det är vildsvinen som bökat upp alla godsaker.

Vildsvinsbök var något som jag aldrig såg när jag var ung. Helt enkelt för att de inte fanns då.

Det var enormt spännande när jag såg det för första gången då jag efter 25 år klev in i en sörmländsk skog igen.

Visserligen skadar vildsvinen naturen, röjer i skogen, äter på åkrar och så men efter att helt blivit utrotade på 1700 talet återinfördes de 1940-talet, då i hägn.

Efter att några individer rymt på 1970 talet i Södermanland och illegala utsättningar har de spridit sig. Den största frilevande stammen hittades först i Tullgarn-Mörkö-Hölö söder om Stockholm.

1988 fattade våra statsmakter beslutet om att vi skulle ha frilevande vildsvin i Sverige eftersom de tillhör vår naturliga fauna.

1980 fanns ett 100 tal individer, vid sekelskiftet uppskattades de överskridit 15,000 tal i länen runt Mälaren och söderut i mindre antal i Östergötland, Halland och Skåne. Under 2004 fanns över 100,000 djur i stora delar av landet och 2010 uppskattas antalet överstiga 250,000 vildsvin.

Avskjutningen var 2006 24,000 djur och den behöver som man lätt kan förstå öka till jägarnas stora glädje, bland annat för skadegörelsen men också att trafikolyckor med vildsvin inte skall öka.

Årstidsskillnaderna medför att vildsvinen födoval är säsongsbundet och på flera platser som i mälardalen där stammarna ökar kraftig utgör utfordringen ett betydande tillskott.

Vildsvinet föder sina ungar under alla tider på året men grisningen är, vilket gulligt ord, vanligast under feb-maj och då är det viktigt att de hittar något att äta.

Att vildsvinen skulle vara aggressiva och farliga stämmer inte alls. Att stöta på ett vildsvin i skogen är i det närmaste obefintligt, inte för att vi vill undvika dem utan för att de vill undvika oss.
Jag önskar i alla fall att jag någon gång kommer att få sett djur eller allra helst en hel stam.

Men för att ha en chans till det måste man vara ute i skogen mitt i natten och det tror jag inte att jag törs.

Smörgåsbordet eller limpbordet för dagen!

Där ligger grönsaker och baguetter blandat med rågbröd, butterkakor och wienerbröd som vi fått av den snälle bagaren. Man blir riktigt sugen! Runt matbordet försöker vi sedan uppskatta via spåren vilka och hur många djur som varit framme.

Lasse har tjärat in träden runt maten för att djuren ska hitta lättare. Vildsvinen tycker också att tjära luktar gott och gnider gärna pälsen i stammen. Här är tom barken avskvad. Man kan också uppskatta storleken på djuret, hur spännade som helst.

Vi hittade även strån från päls på stammen, jättespännande!

Karaktäristiskt tecken på att vildsvin varit framme. De har vält djurmatsautomaten för att komma åt havren för fåglarna, rådjuren och älgarna.

The day earth stood still…

Det är en film som jag såg alldeles nyss.
En för människan övermäktig rymdvarelse kommer till jorden för att utplåna befolkningen för att vi är så dumma. Filmen var knappt se värd men….Keanu Reeves! Är alltid Keanu Reeves! Ungefär som korv med bröd, rätt ointressant men alla gillar det ändå. Sen är han ju snygg att titta på.

Igår var en dag då kanske inte jorden men tiden stod still. Själva livet liksom stod stilla och tyst hämtade andan. Gick på tomgång som för ett samla kraft för en ny start den där första dagen på året.
Jag själv vaknade med en onormal klarhet. Jag brukar vara otroligt trött nyårsdagen.
För Lasses skull skulle det bli det en lugn kväll. Efter att först ha tampats med en segdragen förkylning veckorna innan jul och sedan med en sprucken tand och till sist en totalt utmattande kräksjuka mitt i julhelgen var Lasse rätt medtagen. Jag för min del mådde bra hela helgen långt från jäktet, hade endast kontakt med ett fåtal personer.

För att göra nyårsafton så nöjsam som möjligt var vi först ute och köpte ett PC spel som vi skrattade, så vi storknade i alla fall jag.
Sen var det dags att pigga upp även Lasse. Slug som jag är, förrädiska drinkar skulle det bli. Tänkte att jag borde kanske ha några färdigheter kvar efter min tid som drink blandande party prinsessa. Min förra pojkvän som var bartender, lärde ut några schyssta knep så ett tag var jag riktigt avancerad med shots. Världsberömda i min krets.
I somras gav Nisse som inflyttningspresent till Sven min variant av Cosmopolitan, till alla med mig som bartender. Cosmolitan kallar jag dem..det är lättare att uttala efter att man druckit ett par sådana. Min cosmolitan skakade loss hela kalaset, jag lovar! Kan någon skaka Cosmo så är det jag, utan skryt. Nåja det tyckte i alla fall Lasse denna nyårskväll.
Efter B-52or och fruktdrinkar tripptrapp…var Lasses hängighet som bortblåst. Han for studsande och leende till köket, lagade den mest utsökta gratinerade hummer och älgfilé för oss.

Massor med champagne och ett par cigarrer senare var det dags för tolvslaget. Där ute träffade vi grannarna och fortsatte rakt in till dem. 5-6 timmar (lite oklart) senare i sällskapet Paula och Johan, dessa unga intelligenta, duktiga och otroligt trevliga grannar och deras gäster stapplande Lasse och jag de få stegen hem till sängen. Det var den lindrigaste hemfärden från ett nyårsfirade i hela mitt liv. Jag hade garanterat kunnat dra mig hem mha hörntänderna om det hade behövts. Jag gör vågen!

Dagen efter blev alltså en stilla stilla dag. Vi vaknade sent på förmiddagen. Lite skamsen över att ha stjälpt i min älskling dessa drinkar tidigare, servade jag honom nu en Ipren. Efter ett par timmars funderade om vad vi skulle äta, bestämde vi oss för att rota i frysen. Hamburgare, orkade tom göra en hemmagjord dressing. Som sagt mycket ovanlig företeelse för att vara min 1a jan. Medan vi sedan bläddrade i TV tidningen efter en bra film slog paltkoman in och vi lyckades i somna i 5 timmar till. Nu kommer vi aldrig att lyckas somna igen sa vi men klockan ett sov vi som tutor igen.

Lasse sade efter att endast orkat plocka ett par glas ur diskmaskinen för att sedan försiktigt fråga efter glassdesserten som jag utlovat att nu hade han ansträngt sig till det yttersta och detta var allt vad han mäktade med en dag som denna.


Visst är det okej att ha en stilla dag, en livsgivande stilla dag, fånga dagen och leva i nuet!
Idag har vi promenad i den frusna skogen i minus 10 grader och låtit solens ljusa strålar sticka oss i ögonen. Ett sådant härligt komplement till dagen innan.
Det borde alla ha råd att unna sig!

GOTT NYTT ÅR!

Skickar en stor famn värme och kärlek till min familj och alla min kära vänner, tänker på er alla.

Skickar en särkskilt varm kram till Pia på Gotland som jag inte träffat på länge länge känns det som, hoppas du har det bäst i kväll. Det förtjänar du! Saknar dig så!

Skickar också en särskilt varm kram till Sanna! Du har varit så duktig detta året! Du har min fulla benundran. Med allt som du har gått igenom, wow! Solen kommer att hitta dig också . 2009 satsar vi på det!

Love Päivi

My prerogative...being me!

Glada i hatten av bubblande viner brukar folk, förlåt generaliseringen, dyrt och heligt avge sina nyårslöften.
Jag gör aldrig det, kan ändå aldrig hålla dem så det känns bara löjligt att späda på med en massa ångest inför det nya året.

Jag brukar istället skämma bort mig själv med något riktigt vräkigt, dumt, dyrt eller helt crazy, vad som helst!
För några år skulle jag köpa mig en parfym, min kompis Paul och jag var på NK när han hittade en Silverrain från La Prarie i ett numrerat ex, 1000st i hela världnen i sterling silver flaska.
Det blev inte en sådan. Men därmot bokade jag en resa till Schweiz varifrån det kommer i från, åt en middag med en väninna och köpte en ordinarie flaska sen åkte jag hem. Det var en kul minisemester till mig själv och billigare än den där flaska på NK!

I år ska jag faktiskt frångå mina principer. Jag tycker man ska bryta sina principer någon då och då för att testa sig själv hur förändringsbenägen man är.
Så nu ska jag avge ett nyårslöfte. Jag ska lova mig själv att bara vara jag.

De sista åren som gått i synnerhet de sista två åren har jag inte riktigt varit samma gamla jag men 2009 så.. lovar jag mig själv att ta till vara på mina privilgier nr. 1 vara kvinna! nr 2. vara den jag fostrade mig till!


Denna låt passar så bra just idag Lyssna på den! ......Let's go girls!!!

I'm going out tonight-I'm feelin' alright Gonna let it all hang out
Wanna make some noise-really raise my voice

I wanna scream and shout

No inhibitions-make no conditions. Get a little outta line

I ain't gonna act politically correct. I only wanna have a good time

The best thing about being a woman.

Is the prerogative to have a little fun.

Man I feel like a woman:
http://www.youtube.com/watch?v=8Sl0EkHZX_U