En främlings ögon...

Varje gång jag hör den där rösten blir jag 20 år!
Alla som växte upp på åttitalet och som gillade Depeche Mode, Duran Duran, Ultravox och Roxy Music hade säkert den största svenska motsvarigheten till dessa syntband Lustans Lakejer i sin skivhylla.
Det hade jag! Ojoj, vilket band, vilka killar och vilka låtar. Lustans Lajeker, så glamorösa, så coola, så skitsnygga, så fåfänga och så inne.
De kunde ha vara fotomodeller allihop i snygga trendigt kläder.
Väldigt influerade av tiden och den störste av dem alla David Bowie förstås.
Som ung kvinna i slutet av gymnasietiden satt jag och dreglade över dessa tuffingar. Låtarna, mörka och dekadenta om livet i limelight speglade så bra tiden på 80-talet.
Foto: King
Vem minns inte låtar som ” Diamanter” och ”Begärets dunkla mål”. Min personliga favorit var och är ” En främlings ögon” från ”En plats i solen” 1982. Men det är inte främst låtarna eller texterna som i och för med en rakhet återspeglar ett sinnestillstånd som vi levde under på 80-talet, utan den där rösten som får håret på armarna att resa sig.

En natt eller rättare sagt en tidig morgon 2002 träffade jag den där rösten. Brallisarna och jag hade några lekkamrater, Tjommen och Christer som vi alltid var ute och festade med. Vi brukade ofta träffas för en drink på Sturehofs dinosauriebar och sen splita oss för att gå turer runt på ”våra” inneställen för att igen sammanstråla senare på natten och efteråt gå o äta frukost. Frukosten bestod oftast av glass, wienerbröd, Ahlgrens bilar och kaffe. Det brukade inträffa vid 5 tiden, ofta hemma hos mig för jag bodde närmast.
Denna gång, blev det sent och vi enades om att träffas direkt hemma hos mig. Killarna skulle de ha sin kompis Johan med sig.
Hemma i mitt kök stod jag och blandade de sista drinkarna för natten när jag hörde en mörk röst närma sig. En röst som är svår att ta miste på och som fick mig att rysa ända in i ryggmärgen och knäna att börja darra. När jag svängde runt stod jag och titta in ett par vilt främmande ögon. Hej, jag heter Johan! Sa han. Ja,jo, jag vet vem du är sa jag. Den rösten kan bara finnas hos en person. Men du är inte alls vad jag förväntade mig!
Ja, det var rätt länge sen sa han, dvs om du menar tiden på 80-talet. Jag nickade dumt!
Ja dumt för vad hade jag förväntat mig? 20 år senare stod där nu en skallig medelålders man i svarta kläder. Ja klädsmaken hade inte försvunnit, han var fortfarande perfekt klädd, elegant ledigt!
Det visade sig att min häftigaste ungdomsidol och modeikonen Johan var en trevlig och bildad karl, han hittade min diktsamling av Brita af Geijerstam som han läste fritt ut i luften. Jag kan det här! Sa han.
Efter att ha vant mig vid att han inte längre var 20 något tyckte jag att han faktiskt var rätt snygg nu också även utan hår, samt till hans fördel var mer intresserad av att lyssna på oss än att tala om sig själv. Själv var jag innerligt glad att han inte rotade runt bland min cd-skivor för där låg ”Åkersberga” från 1999. Jag hade skämts ihjäl fast han hade nog blivit glad.

Idag var han på Nyhetsmorgon, han ska snart släppa sitt nya album.
Åkersberga är den enda på typ 20år. Fast jag är glad att alla de gamla albumen är utgivna på cd sen några år. De fanns inte 2002, men han lovade redan då att förverkliga dem på cd. Vilken tur!

Johan Kinde 2009! "Jag hade slutat drömma om att känna så här"
Den låter väldigt mycket Kinde om den här och träffar direkt i mitt 20års hjärta så att knäna darrar!
http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.951200

Den här godbiten från 1988 får man bara heller inte missa!

Eller den här klassiska klassikern! Enjoy!