Valborgslunch

i solen på trappan i Trouville, behöver jag säga mer?

I vår herres hage...

Kan bara inte låta bli att visa en del av de små skönheter som växer runt Pias hus helt utan mänsklig hjälp, allt för vår fröjd och stora lycka . Jag kan förstå att Linné gladdes åt allt han fann här. Det har sannerligen jag gjort.

Ramslök och luktvioler! Ramslöken som växer hejvilt och i stora mängder speciellt bakom Pias ägor på Gotland. Här har jag plockat en "bukett" för att laga soppa på dem. Violerna kan man kandera för att ha på den hemmagjorda chokladen till jul.

Ramslöken bakom smedjan!

Bellis eller dess vackrare namn tusenskönan trängs med den gula svalörten och luktvioler i massor i gräsmattan som egentligen borde kallas äng hos Pia

Skira vita tusenskönor i närbild!

Hassel i ett hav av vitsippor på Kyrkänget bakom Lummelunda kyrka. Det som inte syns i detta vita hav är alla blåsipporna, violerna och gullvivorna.

Blåsippor tillsammans med gula och röda gullvivor....

....I sin tidiga ungdom ingen vänder sig om
Men i mitten av livet för en rik ålderdom
Finns det stunder att gömma i sin djupaste tjärn
Som när gullvivan blommar för en törstande själ

Denna gnista ska slockna detta liv ska förgås
Men en lindring i hjärtat är väl tanken ändå
Att i släktled tillbaka I släktled framför
Just där gullvivan blommar finns det tröst för en själ....

Ur "Där gullvivan blommar" P. Rogefeldt, M Rickfors

Den röda gullvivan!

Ett hav av hepatica noblils i olika färger, blå, vit och röd finns i skogen bakom Pias hus alldeles nära ett järnåldershägn.

Hepatica nobilis, Rubra plena den röda sippan bland sina fränder vit och blåsippan.

Doften av violer vid skymning slår alla dofter på jorden. Just de här växer runt foten till ett hasselträd i Pias trädgård.

Violerna i närbild!

Ja, vad ska man säga? Det är kanske inte svårt att förstå att jag gått i dagar runt runt och åter runt på Pias ägor, helt förstummad med ett fånigt flin i ansiktet.

Är inte detta himmelriket så säg?

Rauk n´ roll på stan...

Systrarna Yster båda i rosa och svart dagen till ära solar sig i kameran på Stortorget

Igår rullade vi hatt i Visby hela dagen, ja vi festade inte på riktigt men det kändes lite som fest. Strålande väder, ute serveringar och glassbaren som öppnat och inga turister. Hur mycket tur kan man ha?
Vi shoppar och runt i butikerna och på loppisar, gör fina fynd, äter härlig lunch och tar en avslutande glass i Europas största glassbar nere i hamnen innan vi drar till Lummelunda strand och svalkar våra kokande fötter.

Systrarna läser menyn, pocherad pangasius med räkor och skirat smör !

På Kränku shoppade vi loss på te och choklad!

Lummelunda strand såg precis ut som stränderna hemma på Sandhamn fast här har man chans att hitta fina fossiler

Pia svalkar fötterna!

Vi handlar mat i gårdsbutik...

På vägen till Lickershamn ligger Ungesmissgård i Stenkyrka, bara några kilometer i från Lummelunda.
Vi var där häromdagen och köpte ekologiska matvaror. Här ute på landet betjänar man sig själv, man tar det man behöver sen lägger man pengarna i en box. En frys med lammstekar och färs finns för den köttsugne, ägg, houng, potatis, sparris mm finnsi butiken. Hur bra som helst!

Ägg från gårdens höns. Det finns ägg även från dvärghöns och vaktlar. Vi äter också ankägg från Nenas gård.

Pia kollar in potatissort till gratängen!

Livet på landet!

En gång i tiden var livet på Gotland kanske inte så tryggt. Speciellt under Valdemar Atterdags och brandskattningens dagar kan man säga att Gotland var hardship area. Pia tar sig en kaffe i hängmattan under det knoppande äppelträdet efter med fara för sitt eget liv krupit upp i hängmattan men tror inte vi får något hardship tillägg för det.

Kaffe på kyrkänge..

Pia bor granne med kyrkan som har en fantastisk äng nu översållad med blå och vitsippor. Där sitter vi med Pias syster Nena och fikar i solskenet med hästen Shanghai o Mats med elbil.

Jag går i mina tankar...

Det är så härligt när det är pensé-dags, då ska man drömma sig iväg i blomhavet.

Penséer, de små ljuvliga liven, fladdrande och sköra sprakande i alla färger.
Jag brukar ha massor varje vår ute på ön, i amplar och stora baljor på altan. Nästan så att det känns lite överdrivet. Dock har jag ännu inte hunnit freaka ut med mer än denna blygsamma lilla skara blomster.

De sista åren har jag varit väldigt förtjust i just denna kombination, lila/orange!

Visst är de små dvärgpenséerna också fina på sitt sätt, jag gillar dem som är åt det svulstiga hållet med stora blomblad och utan några mörka inslag.

...and I am a rainbow too..

Som gammal party-principessa kan jag inte låta bli att undra om något någonsin kommer att förändras?
Vad i hela friden menar hon då? Jo Coctail klubb på Café Opera för vuxna!
Men hur vuxen skulle man egentligen vara?
Övervuxna tycker jag nog att de flesta var där i kväll. Eller kanske är det verkligen så som jag i hela mitt liv trott att vi i vår generation vägrar att bli vuxna och de som var där tillsammans med oss ikväll har blivit vuxna och vi stannat i växten på något sätt?
För hur mycket vi än försökte så kände vi oss ändå yngst, på gott och ont.
Till sist beställde vi som sig bör in mera bubbel för att inte falla ur form och då fick vi tom ett nytt bord?!? Vafalls på Caféet är det något vi missat. Ja tydligen men vi orkade inte bry oss.
Cotton Club med Gladys del Pilar serverade goda 80-tals slagdängor och vi svängde oss glatt på dansgolvet, dvs jag gjorde det.
Mot alla odds och till min stora förvåning blev jag uppbjuden till ”Thats the way I like it” i Cotton Club-version av min egen man! Jag som aldrig någonsin under mina glansdagar blivit uppbjuden av någon.
Kvällen var skitkul även om när vi klev in inte trodde att vi kände någon, kände igen de flesta trots de sista 20 årens rynkor.
Lite glada kände vi oss i alla fall för vi tyckte nog att vi var de yngsta i lokalen.


P.S Johan Kinde kände nog sig också som yngst ikväll för de 2 unga 20 åringar han gick hem med fick bära sig själva på ryggen medan han endast bar deras blå shoppingbag..eller så vet han precis hur gammal han så varför nöja sig med en 40 åring när man kan få två 20 åringar!

Cotton Club anno 2009, alltså inte som de såg ut under sitt första gig på Strömpaterren 1984!

The sun is shining...

...och man kan ju inte låta bli att hänga kvar lite extra på uteserveringen.

Här tar Lasse sig en bolmare på Breezze på Strandvägen.

Sen blev det en promenad på stan, alldeles för varmt klädda med skavsår som påföljd!

Så typiskt vår men ack så härligt!

8+8 svenskt & finskt

Eskilstuna konstmuseum för den som ännu inte har besök det ligger i Bolinder Munktells gamla kugghjulsverkstad i Munktellstaden. De gamla verkstadsbyggnaderna är riktigt snyggt uppfräschade och gör ett besök där rätt angemänt även för den som inte vanligen springer och smygfluktar på konst.
Konstmuseet har en restaurang och ett café som heter P2 och är i min smak något av de fräschaste/trendigaste staden har att erbjuda. Proppfullt (av kulturelit) vid lunchtid.

Men det var inte för lunchens skull jag var där. Jag ville se utställningen om dagens smyckeskonst i Sverige och Finland.
8 svenska och 8 finska konstnärer ställde ut sina för märkesåret specialkomponerade verk. Det var en lagom stor utställining, även den minst uthållige skulle stå ut en runda.
Så var verken också engagerande, intressanta, roliga, underfundiga och inte minst genomtänkta. Det var ett rent nöje att se dem.

Passa på innan de stänger den 2 maj. Det är dessutom gratis!

Här några smakprov!

Ett sår i hopsytt med silvertråd!

Vad annat? (konjunktionskurva för arbetstagaren!)

Detalj ur konstverket!

Skilsmässa, krig och fred

Svenskarna retirerade till Ratan, varifrån de utskeppades.
Den ryska attack mot det svensk-finska territoriet som inleddes i februari 1808 nådde det nuvarande Sverige på våren 1809. I mitten av maj nådde ryssarna Skellefteå som kapitulerade och snart intogs även Umeå.

I 600 år var Finland den östra rikshalvan av Sverige.

Johan III(1537-1592) var den första hertigen av Finland och den enda svenska kungen som talat finska. Han var under många år bosatt och satt även fängslad i Åbo.
Man kan inte låta bli att undra hur det hade sett ut i Finland om inte denna separation hade inträffat.
Förmodligen hade Finland blivit självständigt i alla fall så småningom, kanske på ett fredligare sätt och utan rysk inblandning.
Man vet inte och som det såg ut i världen då 1809 hade Finland kanske ändå inte ha haft en chans emot Ryssland och Sverige hade sannolikt inte klarat sig så pass bra genom varken första eller andra världskriget om Sverige hade haft Finland kvar.
Det är förresten inte många som vet så mycket om historien och kulturarvet mellan Sverige och Finland.

Det finns mycket litteratur i ämnet just nu i och med uppmärksammande av märkesåret 1809 för svensk-finska relationer.

1809, min hemort Kemijärvi ligger vid norra gränsen till Ryssland,
min pappas hemby låg i ryskt territorium

I år är det alltså 200 år sedan Sverige blev av med Finland och därmed gick de sista spillrorna av den svenska stormaktstiden i graven. Det var enligt somliga landsförräderi av några av de ledande i överklassen i Finland som allierade sig med ryssarna och Gustav IVAdolfs vägran att fredförhandla med Ryssland utan i stället ville starta krig som ledde till att kungen arresterades och avsattes och Sverige fick ge upp Finland till Ryssland. Denna separation sågs med fasa av de finska bönderna som befarade sina ägor bli konfiskerade av ryska staten.
Ja, nu lyckades de ledande förhandla med tsar Alexander I för autonomitet för storfurstendömet Finland och att bönderna fick behålla sina jordar.
Ett kohandlande med stormakterna har det varit för Finland ända till moderna tider för att klara livhanken.
Så jag vet inte om jag skulle ställa upp på att det var landsförräderi. Ur svenskt sätt att se det kanske men ur ett finskt perspektiv kanske det var det första steget att bli självständigt även om det kostade en del armod med ryssarna i mer än 100 år till.

Kulturfonden för Sverige och Finland vill få folk att lära sig vår gemensamma historia och föra och förstärka framtida samarbete mellan Sverige och Finland.
Det är ju jättefint tänkte jag, det ställer jag upp på!

Läs mer om Kulturfonden för Sverige och Finlands arbete: http://www.kulturfonden.net/Projects/1809.aspx

Finska Huvudstadsbladet hade en bra och intressant artikel som beskriver historien om separationen Sverige-Finland och hur och varför Finland så lätt övergick till ”rysk ägo”.
Läs den:
http://www.hbl.fi/text/inrikes/2008/1/25/d9545.php


Hittade även en annan intressant artikel i DN av Maja Hagerman om rasbiologisk forskning i slutet av 1890-talet som kom att få svenskarna att se sina forna landsmän som en lägre stående ras.
Så här porträtterades den finska befolkningen av Gustaf Retzius under forskningsexpeditionen på jakt efter den finska rasen på 1870-talet. Här är två av de många fotografierna: en man och Vilhelmina Tirkman, 21 år, från Tavastland. Fotografierna finns på Nordiska museet.

Ett utdrag ur artikeln:
”Åren 1897–98 vidareutvecklade Gustaf Retzius sin metod från den finska resan i en tusenfalt större kartläggning av svenskarna. Statistik samlades in från 45 000 värnpliktiga, som undersöktes i samband med att de mönstrade, och ur detta material drog professorn en betryggande slutsats.

”Svenskarne utgöra än i dag i antropologiskt hänseende ett märkvärdigt homogent folk.” Ja, han vågade till och med påstå att Sverige var det renaste av alla germansktalande länder. Samtidigt som han stolt slog fast att inga lika stora och banbrytande mätningsprojekt hade gjorts på annat håll. Summa summarum hade alltså finnarna blivit uppblandade med svenskt blod. Men svenskarna hade förblivit så opåverkade att de ännu var de mest rasrena germanerna i världen...

...Att det fick historisk betydelse och kännbara konsekvenser för människor med finsk bakgrund i Sverige behöver man inte tvivla på. På invigningsdagen för firandet påminde Maria Wetterstrand i en debattartikel om det effektiva, politiskt sanktionerade arbetet för att utplåna finskan här under första delen av 1900-talet. Hur det rådde direkt fientlighet mot det finska språket i statliga skolor där barnen förbjöds att tala något annat än svenska. Och att det dröjde ända till 1970-talet innan en nationell politik infördes som respekterade barnens modersmål.”

Läs hela artikeln här:
http://www.dn.se/kultur-noje/essa/identitetskris-1.828301

Nu var jag en av de lyckliga första som fick chansen att få läsa hemspråksundervisning vilket jag gjorde från 2:a klass till 2:a ring på gymnasiet.
Men visst har jag som ”finnjävel” fått smaka på alla fördomar som någonsin funnits i det svenska samhället under hela min uppväxttid på 70 och 80talet.
Idag däremot är andan och känslan något helt annat, idag ser man inte längre det finska bastubadandet som något som de lägre stående raserna sysslar med.

Om någon fortfarande ser ner på folk som badar bastu skiter i alla fall jag allra högaktningsfullt i det och fortsätter som god finne att bada bastu, även om jag varken har näverskor, sjunger runosånger eller spelar kantele.

Not for sale...

I bland springer man så där oförhappandes över något så bra som detta! Smycken med ett djupare syfte än att bara smycka!
Dangerous Goods har formgivit en serie smycken med namnet " Not for sale" som ett led i kampen för trafficking och människohandel.

Så här skriver de själva....
"Detta till förmån för brottsoffer utsatta för människohandel. Minimum 40-60 kr av varje smycke går till en fond som startas av Insamling Mot Trafficking Stiftelsen och avsikten är att, i första hand, göra insatser där samhällets resurser inte räcker till. Det kan handla om mammor utsatta för människohandel, som stannar i Sverige en längre tid för att vittna. Hemma väntar kanske ett eller flera barn. Här behövs ofta omedelbar hjälp, såsom mat och kläder. Konkreta insatser kan vara avgörande för att de utsatta kvinnorna skall få kraft till att återta kontrollen över sina liv."

"Not for sale"-smyckena finns att beställa på http://www.blingit.se/

Jag fullkomligt älskar armband och har såklart byrålådorna fulla med allehanda armband. Men detta armband tycker jag är speciellt så det finns naturligtvis redan i min samling!

En främlings ögon...

Varje gång jag hör den där rösten blir jag 20 år!
Alla som växte upp på åttitalet och som gillade Depeche Mode, Duran Duran, Ultravox och Roxy Music hade säkert den största svenska motsvarigheten till dessa syntband Lustans Lakejer i sin skivhylla.
Det hade jag! Ojoj, vilket band, vilka killar och vilka låtar. Lustans Lajeker, så glamorösa, så coola, så skitsnygga, så fåfänga och så inne.
De kunde ha vara fotomodeller allihop i snygga trendigt kläder.
Väldigt influerade av tiden och den störste av dem alla David Bowie förstås.
Som ung kvinna i slutet av gymnasietiden satt jag och dreglade över dessa tuffingar. Låtarna, mörka och dekadenta om livet i limelight speglade så bra tiden på 80-talet.
Foto: King
Vem minns inte låtar som ” Diamanter” och ”Begärets dunkla mål”. Min personliga favorit var och är ” En främlings ögon” från ”En plats i solen” 1982. Men det är inte främst låtarna eller texterna som i och för med en rakhet återspeglar ett sinnestillstånd som vi levde under på 80-talet, utan den där rösten som får håret på armarna att resa sig.

En natt eller rättare sagt en tidig morgon 2002 träffade jag den där rösten. Brallisarna och jag hade några lekkamrater, Tjommen och Christer som vi alltid var ute och festade med. Vi brukade ofta träffas för en drink på Sturehofs dinosauriebar och sen splita oss för att gå turer runt på ”våra” inneställen för att igen sammanstråla senare på natten och efteråt gå o äta frukost. Frukosten bestod oftast av glass, wienerbröd, Ahlgrens bilar och kaffe. Det brukade inträffa vid 5 tiden, ofta hemma hos mig för jag bodde närmast.
Denna gång, blev det sent och vi enades om att träffas direkt hemma hos mig. Killarna skulle de ha sin kompis Johan med sig.
Hemma i mitt kök stod jag och blandade de sista drinkarna för natten när jag hörde en mörk röst närma sig. En röst som är svår att ta miste på och som fick mig att rysa ända in i ryggmärgen och knäna att börja darra. När jag svängde runt stod jag och titta in ett par vilt främmande ögon. Hej, jag heter Johan! Sa han. Ja,jo, jag vet vem du är sa jag. Den rösten kan bara finnas hos en person. Men du är inte alls vad jag förväntade mig!
Ja, det var rätt länge sen sa han, dvs om du menar tiden på 80-talet. Jag nickade dumt!
Ja dumt för vad hade jag förväntat mig? 20 år senare stod där nu en skallig medelålders man i svarta kläder. Ja klädsmaken hade inte försvunnit, han var fortfarande perfekt klädd, elegant ledigt!
Det visade sig att min häftigaste ungdomsidol och modeikonen Johan var en trevlig och bildad karl, han hittade min diktsamling av Brita af Geijerstam som han läste fritt ut i luften. Jag kan det här! Sa han.
Efter att ha vant mig vid att han inte längre var 20 något tyckte jag att han faktiskt var rätt snygg nu också även utan hår, samt till hans fördel var mer intresserad av att lyssna på oss än att tala om sig själv. Själv var jag innerligt glad att han inte rotade runt bland min cd-skivor för där låg ”Åkersberga” från 1999. Jag hade skämts ihjäl fast han hade nog blivit glad.

Idag var han på Nyhetsmorgon, han ska snart släppa sitt nya album.
Åkersberga är den enda på typ 20år. Fast jag är glad att alla de gamla albumen är utgivna på cd sen några år. De fanns inte 2002, men han lovade redan då att förverkliga dem på cd. Vilken tur!

Johan Kinde 2009! "Jag hade slutat drömma om att känna så här"
Den låter väldigt mycket Kinde om den här och träffar direkt i mitt 20års hjärta så att knäna darrar!
http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.951200

Den här godbiten från 1988 får man bara heller inte missa!

Eller den här klassiska klassikern! Enjoy!

Nu vill jag bli matturist...

Sitter och läser tidningen Allt om Mat och känner att jag vill boka flygbiljett till Gotland bums!
Längtan efter spröda knapriga vårprimörer är svår!
Tidningen frågar om man är redo för att gå på upptäcksfärd under Gotländska Primörpremiären?
JAAAAA ropar jag rakt ut i luften vid frukosten och hundarna som suttit och tiggt av min leverpastejmacka drar sig snabbt undan över mitt plötsliga utbrott.
Åh sparris, rabarber, rödbetor, tunna späda morötter det vattnas i munnen, så ljuvligt.

Foto: Allt om Mat



Jag surfar genast in på Goda Gotland, vad bjuds det på där? Bisafari, matmarknad utanför Almedalsbiblioteket, steungsbagerier, fårostar från gårdmejerier, gårdsförsäljning av rotfrukter och grönsaker och andra närproducerade livsmedel, provsmakningar och ”Haimkokt” kocktävling på Hotell och Restaurangskolan i Visby.
Fy sjutton vad kul, jag älskar sådant! Jag åker!
Bondens marknad är ungefär så nära jag brukar komma en gårdsbutik i stan.

Nu sitter jag och gnuggar händerna av lycksalighet, tänker på att en av mina bästa vänner har ju precis flyttat till den gudabegåvade ön.
Efter att ha sörjt hennes flytt till Gotland i ett halvt år och i ren och skär egoism suttit och gråtit över att hon lämnat oss i skärgården torkar jag nu tårarna och en känsla av glädje börjar infinna sig.
Vad finns där att gråta över egentligen, hon har ju flyttat till de ekologiska odlingarnas Mecka! Hur kunde jag missa det? Jag vet ju sen årtionden när jag tillbringade mina semestrar på Gotland och försiktigt började min matbana med att köpa Kränku-te och kryddor på Krusmyntagården att Gotland är en matö.

Idag har jag massor med kryddor som Delia's och andra matprodukter i mitt skafferi från Gotland. Det senaste jag köpte var torkade ekologiska soppor från Gotar helt utan tillsatser och som inte väger något och som man kan ha med sig ute på fjället. Grönsaksoppan var riktigt smarrig! Jag har ju dessutom ätit ekologiska morötter, rödbetor och dinkel från Gotland i åratal!
Peter Daun projektledare för Goda Gotland berättar i tidningen Allt om Mat om varför man ska åka på Primörpremiär till Gotland?
- Man ska åka till Gotland under Kristi himmelsfärdshelgen för att möta våren
-Primörpremiären bjuder på många kulinariska krumsprång och upptåg.

PIA JAG KOMMMMER!!!

…jippii alle man till det Gotländska skafferiet den 21-24 maj alltså!

Nej inte nu igen...

Hektiskt på smala gator i våra kvarter! Jag lyfter hatten för alla brandmän för det fanastiska jobb de gör för oss varje dag i farlig miljö!

Min lillebror ringer mig! Han har sett i tidningen att det återigen har brunnit på min gata i stan. Gatorna kring mitt kvarter har stängts av för trafik. En källare har brunnit!
Det svartar för ögonen och jag grips av panikkänslor i bröstet. Neeej, det får inte vara sant är det inte över mig så är det under mig, men jag tänker inte klart.
För det slår mig med den förra branden färskt i minnet,18 månader sen, inte väntar säkerhetstjänten nästan ett dygn med att meddela den som är drabbad och ingen har ju ringt mig. Så svårt är det inte att ta reda var jag finns så jag andas ut! Den gången då jag var drabbad, var brandmännen, polisen och räddningstjänsten helt fenomenala. Otroligt proffsigt hanterat, både branden och de drabbade togs genast om hand med kontaktpersoner, hotell och möten uppbokade redan till dagen efter. Tänker tillbaka till 1992 då jag också stod där ute på gatan och lägenheten ovanför brann, då fick vi fick ingen hjälp varken före eller efter, Aktuellt var på plats och ville intervjua men jag tackade nej, min granne och en dotterdotter hade ju dött.

Jag surfar genast in och hittar gårdagens händelse redogjord tom i bilder på Nyheter24.

Pjuuuuuh..det var grannhuset!! Nu låter det kanske som en lättnades suck och för att vara helt ärlig, för mitt personliga välbefinnande jag som drabbades värst förra gången, var "hemlös" i 9 månader och ett rent helvete med att köpa tillbaka det som blivit förstört är det en lättnades suck. Jag är förstås väldigt ledsen för dem som blivit drabbade, vet ju vilket helvete som väntar dem både fysiskt och psykiskt. Då tänker jag mest på dem som bor ovanför för den lokal som brann var just en lokal och inte en bostad, en affär tror jag det var. Att få sitt hem, sin trygga borg demolerat känns som en själslig våldtäkt, det är svårt att glömma och varje gång jag känner röklukt får jag kämpa med illamåendekänslorna. Det låter kanske lite löjligt men så är det.

Tänker också alla som bor i kvarteret, alla vi som redan blivit drabbade och de som inte blivit drabbade, vad tänker de? Är våra kvarter "hauted"?
Men som jag nu vet, efter att har pratat med saneringspersonal och brandmän, det brinner överallt i Stockholm hela tiden och vi i våra kvarter hade otur igen, tur att ingen blev skadad.

P.S Vilken tur för mig att jag inte var hemma. Det besparade mig en hel del stress!

Det bor en liten ornitolog i oss alla!

Det är inte lätt att se att det är en tjädertupp men vi har enats om att det är en tjädertupp. Det är kul att när man ser dessa relativt stora fåglar sitta högst upp i björkarna och spana.

Förutom denna tjäder, spanade vi en tidig morgon in en hoper ripor så här års är det fortfarande vita, x-antal orrhönor. Orrhönorna sitter längs vägarna och pickar grus som de tydligen måste ha i krävan för matsmältningen. Tänker bara alla tungmetaller de får i sig efter alla bilar. Urk!

Alldeles i närheten av orrhönorna finns nästan alltid så här års en orrtupp och det är rätt mäktigt att se. Det är ett riktigt ståtligt skådespel man får vara med om när tupp burrar upp sina stjärtfjädrar i en snygg solfjäder och börjar spela för hönorna.

Tyvärr är mina egna bilder på orrarna suddiga för de är rätt skygga individer och vill inte ha någon obehörig nära sig. En gång satt en orrtupp på snövallen i full skrud men jag var lite för sen med kameran. Kanske nästa gång!

Foto från Wikipedia