Så sorgligt..

Foto: aftonbladet

Den här bilden tycker jag utrycker allt, den våldsamma elden som förstör det vackra Statt, hotellets logga som fortfarnde lyser och statyn av Milles, Guds hand i förgrunden!

Jag vaknar med ett ryck. Rysningen och chocken får mig att bli klarvaken. Stadshotellet brinner! (Titta in denna film. De tre ensamma brandmännen ser ut att föra en ojämn kamp mot det rasande monstret.)

Jag känner mig förföljd av bränder. Varför ska det alltid vara så dramatiskt, så våldsamt? Men å andra sidan bränder är alltid dramatiska och eld är en våldsam kraft, det är bara att finna sig idet. Känner att allt jag är i kontakt med och överallt där jag är drabbas av brand. Så är det naturligtvis inte, det vet mitt rationella jag men vaddå vi var ju till Statt i går säger mitt irrationella jag! Lasse säger lite yrvaket och med ett försök till att lätta upp stämningen - Tror du att de hann äta upp alla semlor vi levererade dit igår?

Det känns inte bättre men paralyseringen släpper lite. Känner mig bara gråtfärdig, inte ens vår tidiga morgondebatt om kronprinsessans kommande bröllop ger någon tröst. Lasse är republikan och jag befinner mig på den monarkistiska sidan. Vi slänger våra argument mellan kuddarna och inser att det egentligen inte är en viktig fråga just nu, så vi fortsätter att debattera nya videospel, jag emot alla former av nedskjutning av människor och föremål för barn, kanske är jag tom emot alla former av spel med våld för barn vid sjuårsålder. Lasse tycker jag är gammalmodig och att det inte är så farligt. Kanske vill jag förbjuda bollkastning på Gröna Lund också. Äh så larvigt tycker han. Vi brukar inte vara så alerta tidigt på morgon men vad som helst för att inte fastna i den stora branden mitt i stan som fortfarande på morgonen härjar allt för nära oss.

Herregud Statt är ju i det närmaste ett helt kvarter i hjärtat av city. Tack och lov att ingen skadades allvarligt. Jag har varit med om när mina grannar har dött, nu sist också.
Jag tittar på bilderna i på nätet och ser de vilsna förtvivlade människorna, brandmännen och räddningsarbetarna. Jag vet precis hur de känner sig. Kommer ihåg när jag stod där i folkmängden och stack ut, iklädd endast i pyjamas inga strumpor i skorna, jag ett av offren, främmande folks klappar och kramar. Jag kommer ihåg att jag kände mig som den ynkligaste personen i världen helt naken och ensam, berövad på all trygghet stod jag och såg på när mitt hem och alla mina ägodelar förstördes.

Jag har noja vad gäller bränder, känslo- och luktminnet sitter så hårt att förträngnings mekanismen inte riktigt fungerar och allt kommer tillbaka vid sådana stunder. Funderar just nu på KBT-terapi. Avprogrammering tack! Kliver ut på trappen för att nosa om det är brandlukt ute, jo det är det och kliver snabbt in igen. Ångest!

Idag ska jag nog kliva upp på den där motionscykeln!