Tidig morgon i Trouville..

Grönskär i horisonten...

Jag vaknade alldeles för tidigt, klockan visade bara tio i sju. Jag som tänkt sova till halv nio i alla fall. Men det gick inte att ligga kvar, mitt sovrum fullkomligt badade i sol och det var alldeles för varmt under täcket. Ett par måsar skrek väckning utanför så jag knäppte av klockan och tassade tyst runt i huset nästan för tyst till ingen nytta för jag var ju helt ensam, ja Kelly förstås. Kelly vaknade också och tittade upp lite sömndrucket med skägget på sne och med undrande blick, vaddan detta tidiga uppvaknade? Sen tassade hon också ut till rummet och la sig till rätta i sin fåtölj och somnade om. Jag tog min frukost och satt länge tyst och bara njöt av himlen och havet

...blå blå himlar och hav för det är fest med stillheten som gäst...

Trouvillebryggorna i starkt morgonljus

Alldeles nyss var allting mörkt och kallt. Det var som det låg en isskorpa över hela tillvaron men denna morgon strålar solen och allting börjar smälta. Ja inte riktigt, det är några bistra minusgrader utomhus och snön känns isig men inombords, i själen har permafrosten definitivt släppt greppet.
Det bästa med vintern är februari tycker jag! Många anser att februari är en månad som de bara vill ha överstökad men då uppskattar de inte allt februari gör med oss när den visar upp sina längre dagarna och de första värmade solstrålarna. Det är gudomligt!

I natt glider vi in mars men det är fortfarande februari ett halvt dygn till...

Män som hatar kvinnor...

Mina förväntningar inför filmen ”Män som hatar kvinnor” är enorma. Men jag vet redan nu att jag kommer att komma ut från biosalongen rätt eller något besviken.
För 1. när har svensk filmindustri inte lyckats sabba en bra bok.
2.Valet av skådespelarna är helt åt skogen.

Jag kommer ihåg när jag under 2007 reste mycket och satt på flygplatser och fik eller låg på playor runt om i Europa förvånat skrattade för mig själv över att där jag träffade på en svensk satt alla med samma bok i näven, ja just ”Män som hatar kvinnor” Jag är inte så intresserade av thrillers men idag har även jag kapitulerat och sållat mig till de 3 miljoner svenskar som läst boken. Som för övrigt är såld i 10 miljoner ex läste jag någonstans.
Ja, jo den är ovanligt bra och läsvärd, även om jag ibland tycker att den är lite ytlig.
Så irriterar jag mig på små sakfel om Sandhamn som att Waxholmsbåten från Sandhamn skulle lägga till utanför Grand Hotel. Så är det ju naturligtvis inte, den går inte ens in till stan under vintern utan man får snällt kliva av i Stavsnäs och ta bilen eller bussen in till Slussen, samt att de åt julmiddag på värdshuset. Värdshuset har så länge jag kan minnas varit stängd över julen. Som förövrigt allt annat på Sandhamn under julen utom Westerbergs förstås.
Men lite stolt är jag att Trouville är omnämnt, det känns nästan som Blomkvist och Salander varit och hälsat på hos mig.
Sen kan jag bara inte låta bli att invända emot valet av skådespelare. Varför måste det alltid vara samma ansikten som dyker upp i svenska filmer. Det känns så fattigt, vi som har så många duktiga skådespelare. Förvånar mig att de inte valde Persbrandt, han hade känts lika fel som Mikael Nyqvist.
Men assså?? Hur kan någon tycka att Nyqvist och Endre känns spännande och fräscha i sina roller? Alla vi som byggt oss en blid av den bildsköne Blomkvist som går hem hos alla kvinnor? Det är inte rättvist! Hur kan någon någonsin tro att en 54årig Lena Endre ska kunna göra en 43 årig Erika Berger rättvisa? Mikael Nyqvist är heller inte purfärsk med sina snart 50år. Tycker han ser mest plufsig och trött ut. Nä fy och blä!
Sven Bertil Taube köper jag, han är stilig och fyller kanske sin roll, lika så Noomi Rapace, hon verkar rätt både åldersmässigt och utseendemässigt.

Om jag hade fått casta den här filmen så hade jag valt Johan Gry som Mikael Blomkvist. Han hade varit klockren. Som Erika Berger vet jag inte men någon yngre, vi har många svenska talanger som hade kunnat fylla ut den rollen. Maria Bonnevi t.ex eller varför inte Laila Bagge, hon verkar vara en riktig she-woman, duktig på allt.

Det ska i alla fall bli så spännande att se filmen trots allt förhandsgnäll!

Johan Gry

foto: Riksteatern

Värmande vårsol...

Hur mycket än vi gillar vintern så finns det inget emot lite värme och solsken på våra vinterbleka nosar.

Just denna dag var en dag man bara inte kunde ignorera. Snön ligger fortfarande djup men altanen i lä visar uppemot 30grader! Glada i hågen släppde vi allt ,tog med kaffet ut och drog fram några stolar på den snöbeklädda altanen där isen fortfarande ligger i poolen. Solen var så stark att ögonen nästan tårades men det gjorde inget för det finns inget man blir så pigg av som av lite sol.
Den starka solen fick mig att börja tänka på var jag stuvat undan mina solglasögon. Det börjar bli dags för shades.

Lasse njuter av en god eftermiddags cigarr i solen förmodad nöjd över att för en gångs skull ha sällskap ute.

Goda råd är inte så dyra...

...men så kanske det inte är så goda?

När ingen längre har något att investera så finns det knappast marknad för böcker i ämnet, eller medel för att köpa dem heller. Därav priset månne?

Det var många år sedan jag stod och köade till bokrean, det gjorde jag inte i går heller. Efter att bokmomsen sänktes och utbudet på nätet blev stort tycker jag inte det finns någon större mening att delta i bokkarnevalerna hos boklådorna längre. Även om jag naturligtvis drar runt till alla ställen som säljer böcker när det är rea. Alltid hittar man något kul, men för det mesta är det sådant som jag redan läst eller inte är intresserad av! Det som jag tycker är helt onödigt är de böcker som trycks för bokrean. Många gamla författare, August Strindberg och sådant. Varför inte gå till ett antikvarium och få boken för 5 kr istället?

Kokböcker köpte jag mycket förr men upptäckte att de inte längre får plats i min sparsamma kokbokshylla så numer har jag slutat med det också och söker spännande recept på nätet istället.

Igår var jag naturligtvis på Akademibokhandeln och Sandbergs eh flåt..Bokia. Hittade några böcker som jag kan tänka mig läsa. Jag tillhör inte dem som måste ha en hardback i min hand, men om de kostar lika mycket som en pocket slinker de ner i korgen. Jag läser oftast pocket eftersom jag inte sparar på böcker.

Min filosofi är att slussa en bra bok vidare till någon hågad tagare istället för att ställa boken i hyllan för att påvisa graden av bildning eller för någon att kartlägga mig som person och mina intresseområden. Det känns förlegat på något sätt!

Igår köpte jag en bok som jag aldrig trodde att jag skulle hålla i min hand. Jag som knappt tålt att se honom på TV. Men man mognar och nyfikenheten tog över. Det var Göran Perssons bok Min väg, mina val. Måste bara få veta vad han tänker om sig själv och hur han tänkte då.

Sedan lovar han även berätta hur han blev en sådan bra talare! Lasse undrade om han även berättar hur han utvecklade härskartekniken?

Visst gynnar jag även hans plånbok, men eftersom vi fortfarande försörjer honom så varför inte bidra med ytterligare 69kr?

Inte heller denna bok betingar något större värde i dag! Har bara ett att säga: Torsk!

Nästan rätt pris, fattas bara 1,50kr till 11, 50kr!

Så sorgligt..

Foto: aftonbladet

Den här bilden tycker jag utrycker allt, den våldsamma elden som förstör det vackra Statt, hotellets logga som fortfarnde lyser och statyn av Milles, Guds hand i förgrunden!

Jag vaknar med ett ryck. Rysningen och chocken får mig att bli klarvaken. Stadshotellet brinner! (Titta in denna film. De tre ensamma brandmännen ser ut att föra en ojämn kamp mot det rasande monstret.)

Jag känner mig förföljd av bränder. Varför ska det alltid vara så dramatiskt, så våldsamt? Men å andra sidan bränder är alltid dramatiska och eld är en våldsam kraft, det är bara att finna sig idet. Känner att allt jag är i kontakt med och överallt där jag är drabbas av brand. Så är det naturligtvis inte, det vet mitt rationella jag men vaddå vi var ju till Statt i går säger mitt irrationella jag! Lasse säger lite yrvaket och med ett försök till att lätta upp stämningen - Tror du att de hann äta upp alla semlor vi levererade dit igår?

Det känns inte bättre men paralyseringen släpper lite. Känner mig bara gråtfärdig, inte ens vår tidiga morgondebatt om kronprinsessans kommande bröllop ger någon tröst. Lasse är republikan och jag befinner mig på den monarkistiska sidan. Vi slänger våra argument mellan kuddarna och inser att det egentligen inte är en viktig fråga just nu, så vi fortsätter att debattera nya videospel, jag emot alla former av nedskjutning av människor och föremål för barn, kanske är jag tom emot alla former av spel med våld för barn vid sjuårsålder. Lasse tycker jag är gammalmodig och att det inte är så farligt. Kanske vill jag förbjuda bollkastning på Gröna Lund också. Äh så larvigt tycker han. Vi brukar inte vara så alerta tidigt på morgon men vad som helst för att inte fastna i den stora branden mitt i stan som fortfarande på morgonen härjar allt för nära oss.

Herregud Statt är ju i det närmaste ett helt kvarter i hjärtat av city. Tack och lov att ingen skadades allvarligt. Jag har varit med om när mina grannar har dött, nu sist också.
Jag tittar på bilderna i på nätet och ser de vilsna förtvivlade människorna, brandmännen och räddningsarbetarna. Jag vet precis hur de känner sig. Kommer ihåg när jag stod där i folkmängden och stack ut, iklädd endast i pyjamas inga strumpor i skorna, jag ett av offren, främmande folks klappar och kramar. Jag kommer ihåg att jag kände mig som den ynkligaste personen i världen helt naken och ensam, berövad på all trygghet stod jag och såg på när mitt hem och alla mina ägodelar förstördes.

Jag har noja vad gäller bränder, känslo- och luktminnet sitter så hårt att förträngnings mekanismen inte riktigt fungerar och allt kommer tillbaka vid sådana stunder. Funderar just nu på KBT-terapi. Avprogrammering tack! Kliver ut på trappen för att nosa om det är brandlukt ute, jo det är det och kliver snabbt in igen. Ångest!

Idag ska jag nog kliva upp på den där motionscykeln!

Semlans glada dag!

Vid 06.30 är de första semlorna samlade i disken.

Vid sju är kunderna i konditoriet för att plocka upp sina bullar för dagen!

Jag undrar hur många semlor det egentligen äts i Sverige en dag som denna? Jag själv kommer inte att äta en endaste! Inte för att jag inte gillar semlor, tvärtom jag älskar semlor men just idag räddar mig själv från att äta en. Det är dessvärre allt för lätt att det blir för många när man bor så nära den kära konditorn.
Jag provade i stället en grej som jag såg på ”Vad blir det för mat” med Per Morberg. Han menade där nämligen att den som lagar maten blir oftast inte hungrig själv. Doft och synintrycken gör att man blir mätt och faktiskt brukar det vara så för mig också när jag själv lagar mat. Å si det funkade i detta fall också.
Jag blev mätt av att bara titta på dem. Tänkte, vilken tur jag hade, att inte behöva äta en enda semla och ändå vara nöjd.
Tänk er själva, tusentals semlor och nästan alla på en gång. Helt ögonbedövande!!
För att inte tala om doften från alla dessa, luktsinnet får spader.
Det är inte snack en dag som idag att folk semlor när man ser alla semlor som ska ut.
Börjar jag sedan räkna in alla andra bagerier och affärer i Eskilstuna som levererar semlor till de ungefär 100,000 Eskilstunabor fantiserar jag lätt ihop att säkert 50 % av befolkningen i Sverige äter en semla idag, dvs 5 milj stycken. Wow!
Men jag med den där motionscykeln flåsande i nacken så känner jag mig fy hundan så stolt över mig själv för att inte behöver blotta min karaktärslöshet just idag.
Lasse och jag fick tillfälle att infinna oss vid bageriet vid sjutiden i morse för att forsla dessa små bakunder till semelsugna munnar över hela Eskilstuna.

För mig var en riktigt rolig övning och orientering i Eskilstuna denna tidiga morgon och förmiddag.
Vi levererade till banker, hotell, industrier och energiverk och flera omgångar till Mälarsjukhuset. Hela den anläggningen var som en egen liten stad. Är man inte sjuk eller har någon nära som är sjuk finns det ju ingen anledning att kryssa omkring i en sjukhusanläggning så för mig var det ett helt outforskat territorium.
Vi fick oss i en rundtur genom allt från fastighetsservice, apotek, infektion, barn och ungdomsklinik till akuten.
Det var inte alls jobbigt att springa i dörrar och trappor, en mer tacksam uppgift får man leta efter för var vi än kom välkomnades vi och dörrar öppnades utan ett ord. Tänkte barnsligt flera gånger ”Sesam öppna dig och vips åkte dörren på vid gavel.”
Det värmer också mitt hjärta att de barmhärtiga avdelningssköterskorna gömt lite skattemedel till semlor just denna dag, bara till barnavdelningen och akuten levererade vi 250 semlor. Jag kan inte tänka mig att alla dessa enbart var menade till personalen även om jag verkligen unnar dem en semla. Hoppades även patienterna fanns med på listan. Det är bra att skattepengar används till något som gör gott även i själen tycker jag.

En annan trevlig händelse var semelleveransen till min första arbetsplats Möbellås där jag en färsk programmerare jobbade under några vintermånader för snart 25 år sedan .
Det var många minnen som strömmade in från minnescellerna när jag klev in i varuhissen. Allt var sig likt, erhm det var förstås ett annat företag där nu, de tillverkade lås till båtar och inte till möbler, samt alla gamla pressmaskiner från 30-talet var borta, i lokalerna stod nu moderna rit och monteringsbord och personalen var inte i pensionsåldern som under min tid utan runt 20-30 något.
Men allt annat, atmosfären, industrihissen mellan planen, alla alltid tog i stället för trapporna, fönstren, färgerna ja tom lukten satt kvar i väggarna. Jag mindes plötsligt allt, min lägenhet 300 m upp längs järnvägen, kalla mörka vintermornar då jag vid sjutiden trött och frusen halkade i väg till jobbet. Hur lite jag tjänade, nästan allt gick åt till hyran, men vad jag kommer ihåg var livet roligt och lätt och allt gick som en dans. Jag var ung, bekymmerslös och vad jag visste redan då hade jag alla spännande livsäventyr framför mig.

Det blev verkligen en glad semeldag! ..och något att minnas.

Semelbullar i kö i väntan på att förenas med mandelmassan och grädden!


Här forslas varma bullar!

Kramgo snö..

Det är så härligt när det snöar stora tysta flingor och temperaturen inte visar mer än 0 grader. Det är precis så att flingorna inte hittar ner innanför kragen och man omedelbart känner sig ruggig utan allt känns skönt och lättsamt och man i lugn och ro kan lufsa omkring i det mjuka luddet som suger upp våra steg och dämpar allt ljud. Skogen känns trolsk i det vita.
Snön är precis så där krambar att man känner lust till ett gammeldags hederligt snöbollskrig. Hundarna far åt alla håll, fram och tillbaka, leker och trivs. Vi ser inga djurspår i den annars välbesökta delen av skogen. Varken rådjurs- eller vildsvinsspår finns i snön som fallit 15 cm det senaste dygnet, inte ens mästerspåraren Wilma verkar berörd av några lukter. Djuren står stilla i skogen under snöovädret.
Vi är för första gången ute i markerna med det senaste tillskottet i familjen, fyraåriga charmkillen Chess som sedan en vecka fått ett nytt hem hos stolta matten och hussen Lina och Andreas. Chess är en stadig och stabil, jättesnygg och väluppfostrad springer spaniel och jag är övertygad om att han kommer anpassa sig väl till familjen och hoppas innerligt att ta han vill ta oss alla till sitt hjärta så som vi redan har tagit honom till våra. Familjens andra hundar har i alla fall redan fullt accepterat honom.

Inte alla har det lätt att ta sig fram i kramsnö. Här har Kelly givit upp och blir räddad av Lasse

Fikadags i det fria för både människor och hundar! Lasse, Lina, Andreas och hundarna Wilma och Chess. Kelly tar det lungt i buren.

Mjukt...

Wilma på fällen, åhh så härligt det ser ut!

Hur mycket fattar vi egentligen...

...av alla underströmmar och manipulationer vi utsätts för?
Är politiker listigare än vi helt vanliga medborgare?
Jag i mitt högmod tror ju inte det men ibland undrar jag över viken agenda politisk debatörer egentligen har? Kanske inte den agendan vi tror.
I morse hade vi knappt hunnit gnugga nattgruset ur ögonen innan vi hamnade mitt i en debatt om Saabs rekonstruktion och regeringens uteblivna insats mellan Jöran Hägglund, C statssekreterare åt näringsministern och Tomas Eneroth, S, vice ordf. i Näringsutskottet i Go’morron Sverige

Det slår mig att jag tycker det hela är rätt pinsamt. Kanske var det lite för tidigt på morgonen och/eller så hade inte min hjärna riktigt kickat i gång för jag mäktade inte riktigt med ämnet. Visserligen, det var superallvarligt det som avhandlades, men så fort jag hör Saab så kroknar jag. Det hela är så uttjatat att jag inte ens kommenterar det nu. Det som fastnade var en känsla av helt annat slag.

Två män, den ena Jöran Hägglund mer än tillbörligt dålig på retorik, står där och ser mest ut som en skolpojke som blivit kallad till rektorn för en reprimand, den andra Tomas Eneroth som också står hos rektorn, skyller på sin skolkamrat för allt som gått fel.
Det är väl i och för sig så debatterna mellan de politiska partierna fungerar, man kastar pajer! Men här var det så tydligt att sossarna var ute efter att plocka opionspoäng mer än att med konstruktiv kritik försöka rädda Saab. Dessvärre kändes det som detta drag lyckades. Jöran Hägglund hamnade i underläge och stod och förklarade sig istället för att stå upp med råg i ryggen för regeringens och Maud Olofssons vägval.

Stilla tänkte jag för mig själv att kanske blir ”Saabaffären” högeralliansen fall i nästa val. Smart av sossarna!
Varför hade regeringen inte kunnat skicka Maud Olofsson till tv-studion istället? Hon verkar vara den enda ”karln” som klarar av att möta upp i det här. Skulle inte vilja kalla det för kritik för undersöknings siffror från Sifo säger att hon har stöd i sitt beslut från svenska folket.
Istället lyckas en slät gnällig gråsosse mosa en ännu slätare centerpartist i backen i morgonens debatt.
Tänker också stilla att bergis hade sossarna agerat precis likadant med icke hjälp till GM/Saab som regeringen valt att göra men varför erkänna sådant när det inte behövs utan istället använda sitt guldläge att slå spikar i kistan på högeralliansen.

Så tycker svenskarna: (läs artikeln)
Tycker du att svenska staten ska gå in med ekonomiska medel för att rädda Saab?
Ja: 33%
Nej: 50%
Tveksam: 17%
Hur tycker du att näringsminister Maud Olofsson har hanterat krisen i fordonsindustrin så här långt?
Mycket bra: 9%
Ganska bra: 24%
Varken eller: 29%
Ganska dåligt: 14%
Mycket dåligt: 7%
Tveksam/vet ej: 17%
Källa: Aftonbladet

I hate motionscyklar!

Nu är det slut! Det är bara att ge upp och kapitulera!

Länge har jag funderat var jag ska hitta min alternativa sport, i badminton, bordtennis, boxning? Ja vad som helst för att skaka loss denna vinter som inte riktigt vill ge upp sitt grepp.
Under mina dryga levnadsår har jag provat det mesta och idag imponeras jag av dem som vägrar att ge upp alla dessa gymsatsningar. Dyra snobbgym varvat med billigare Friskis och Svettis alternativ, alla lyckas de att sno åt sig våra slantar ångande av våra dåliga samveten.

Mina försök på gym under många år har för det mesta resulterat i både bortkastad tid och pengar. Ett gymkort kostar 6000kr och går man 5 gånger så är 1200kr/gång. Det har faktiskt hänt mer än ett år. Jag brukar besviket räkna om årskortkostnaden i hur många flaskor champagne jag hade kunnat köpa för pengarna.
Alla dessa satsningar bara för att döva sitt samvete till ingen nytta. Dessutom har jag grämt mig över att jag inte köpte champagne istället, jag hade varit mycket lyckligare med satsningen.
Jogging är bland det tråkigaste som finns. Yoga, pilates, powerplate raddan av alla aktiveter som jag utövat genom åren är lång men inget som har hållit en längre tid. Blir det tråkigt så går det bara inte.
Jag vet inte heller hur många gymping och yoga videos jag köpt som jag aldrig ens tittat på än mindre utövat. I december förra året köpte jag en ny stegräknare, för promenaderna är ändå det som hållit längst. Stegräknaren ligger i tryggt förvar i min handväska, oanvänd.
Jag är tillika trött på att se min uppblåsta men oanvända pilates boll som legat i ett hörn och tagit plats de sista 5 åren. En situp-manick finns där också, används mest som klädhängare. Gummiband och hantlar samlar damm och belastar mitt samvete.

Mitt sista hopp släcktes där uppe i Norrland förra veckan. Glada i hågen satsade vi allt på att få vara ute och streta riktigt mycket i naturen. Men icke, vädret satte P för nästan all aktivitet. För all del jag skottade mig visserligen svettig men att ha träningsverk i en arm ger inte mycket tillfredställelse. Inte ens utförsåkningen gav någon signal på träning även om det var himmelskt. Förmodligen snål åkte för mycket.
Mina enda trumf kort har varit promenaderna och cyklingen på ön, men där har jag ju inte varit denna vinter så nu är goda råd verkligen dyra.

Lasse tyckte att jag borde skaffa mig en motionscykel! Motionscykel? Hua! Finns det något tråkigare?
Jag tror vi är många som tycker så. Även bland de som har en, men ingen vill erkänna det, sedan funkar ju hjärnan så att den till varje pris måste försvara köpet. En motionscykel är ju inte billig precis, samt att hälsans bästa kompis kan man ju inte tycka är tråkig.
Men en motionscykel för mig har verkligen varit ett oacceptabelt alternativ i alla tider. Jag som under mina gym år inte ens kunnat värma upp på en motionscykel. Blä vad tråkigt.
En motionscykel skulle jag aldrig i livet köpa, det hade jag lovat.
En motionscykel är dessutom så ”Hallmark” som min vän Ma skulle säga. Så NEEEJ inte sådan över min tröskel!

Men som alla vet, universum kan inte tolka ett inte, ett aldrig eller ett nej. Hur mycket jag än stretat emot och vägrat, lika fullt är jag nu med en motionscykel.
Hur gick det till? Jag har inte den blekaste aning, kan inte påminna mig om att jag gjort en enda aktiv handling i den riktningen, ändå blir jag med en motionscykel! Tydligen är det så att vissa saker bara sker i laissez faire manér, energivirveln suger tag i en och så är saken fait accompli innan man vet ordet av. Alla har säkert upplevt sådant någon gång.
I mitt fall slutade skeenet i en motionscykel!

Så nu när alternativen har sinat och motionsmaran börjar plåga, finns väl inget annat val än att hoppa upp och börja trampa. Hjälp!

Vida vita vidder...

Disigt landskap mellan Åsele och Vilhelmina

En skön tröst de 11 timmar vi satt i bilen var att vägen hem var inte utan intryck! Annars var bilar bland de enda vi såg mycket av. Tyska bilar, snygga åk, blänkande och rena. Tyska bilfabrikörerna kör upp sina senaste märken för testning. Flera hundra av dem finns på de norrländska isvägarna just nu. Just i vårt område fanns Audi med sitt sällskap i vrålåk. De kom ofta i karavan som en kungakortege och visslade förbi i 190! Andelen nya fina bilar påminde mig lite om ett liknande område i Kanada, fast där var det amerikanska bilar. Tänkte flera gånger att bensinmacken i Slagnäs måste ha rykande åtgång på bensin. Det stod nämligen alltid en tysk Audi och tankade när vi körde förbi.

Hur som helst vår väg hem var disig. Molnen hängde så lågt att de bitvis trillade i backen. Vet inte vad fenomenet kallas för? Inversion kanske. I dessa dimbollar var temperaturen betydligt lägre och bilrutan fick snabbt en obehaglig ishinna som vi var tvungna att stanna för och skrapa bort.

Någonstans innan Storuman hittade jag denna "snöbåge"! Finare i verkligheten.

Snöig skog mellan Blattnicksele och Storuman

Snötäckt del av Ångermanälven mellan Åsele och Vilhelmina

Indalsälven vid Sillre

Sällskap på vägen...

Det är nästan -30 denna morgon när vi tittar ut...men vaddå? Vi börjar bli vana. Vi ser "locals" motionera sina hundar med en uppfriskande cykeltur på vägarna som är helt täckta av blåis medan andra rätt och slätt joggar. Så vad har vi att gnälla om?
För den delen så var isen på vägen så kall idag att mina curlingkängor fastande i marken.
Men vi ger inte upp, vi är också ute, i korta stunder, lagom för att hinna uppleva det vackra och göra lite roliga saker.

Häromdagen provade vi skotern och körde fast efter 30 sekunder. Det tog betydligt längre tid att skotta loss den. Sen skottade vi av taket och hoppade i snövallarna. Det var mjukt för den fjäderlätta 1.5m pudersnön hade fortfarande inte packat ihop.

Denna dag ser vi helt plötsligt och magiskt som en Bruno Liljefors målning, tre fina orrar sitta och kura i ett träd. Ett antal stora korpar spanande vi också in.
Men den skock renar som fullständigt blockerade vägen roade nog oss mest idag. Att ta sig förbi dessa djur är inte det lättaste för så fort man gasar springer de med, inte undan utan alltså med. Att dessa djur kan vara tomma i bollen? Tänk tom värre än kor!

I den blå gryningen i morse har en hare besökt en ensam liten björk som står där och fryser!

Alla hjärtans...

Strålande sol, 3 grader kallt, vindstilla välpreparerade backar och inga människor. Vi åker som tokar!

Nalovardo är ett fantastiskt fint skidsystem! Kan man önska sig mer en sådan här dag? Tror inte det.

Andligt?

Kunde bara inte motstå att fota min egen skugga.

Bra med en spårhund!

När man inte orkar trampa led själv är en pigg Wilma bra att ha till hands.

Här struttar strutsen!

Man tror ju knappt sina ögon men seing is believing som vi säger over there...

Den här strutsen stoppar i alla fall inte huvudet i sanden!

Varning för strutsen!

Vintervitt...

Ett vitt landskap mellan Adak och Racknäs

Det är fantastiskt vackert Lappland just nu även om man inte kan göra speciellt mycket utomhus utom att njuta av den fina naturen. Vädert är strålande sol men temperaturen pendlar mellan -15 och -26 så känns bitvis isande kallt.

Trädgården i vitt..

Bastun och huset i bakgrunden

Mera vitt landskap i sol

Brrr...

Inte alla vill byta däck när det är -15 grader ute, men här är en.

Vitt, vitt, vitt...

På vägen till Adak

Slagnäs heter vår närmaste by här uppe i norraste Västerbotten. En by som praktiskt taget inte är mer än en korsning och är man inte riktigt koncentrerad har man kört igenom Slagnäs utan att ha uppfattat att man ens varit i där. Slagnäs ligger i Norrbotten men vi bor i Västerbotten . Krångligt, tycker jag ibland. Det är nämligen så att vi bor 1 km från länsgränsen och så fort vi ska någonstans så passerar vi länsgränsen ett par gånger. Sorsele ligger 37km in i Västerbotten, Arvidsjaur ligger 50km in i Norrbotten. Vi bor mitt där emellan, mitt i ingenting men vidunderligt vackert vid Skellefteälv.
Förra helgen snöade det nästan 1 meter så det är inte så svårt att föreställa sig hur det ser ut här. Allt och då menar jag verkligen allt är inbäddad i fluffig bomull. Gillar man vitt i inredningen är naturen här just nu en god inspiratör. Det är jättefint, ja otroligt vackert men inte speciellt utflyktsvänligt. Det går bara inte ta sig fram i 1 meter pudersnö hur mycket man än försöker.
När vi anlände till huset sent på kvällen i måndags fick vi en chock. Vi möttes vi av en mans hög vägg till snövall. Till huset fick vi vada upp till bröstet i pudersnö. Det tog sin lilla tid att skotta en gång så att vi kunde ta in våra saker, tur det var lös snö. Annars vet jag inte vad jag hade gjort, vänt och åkt söderut igen.
Nu tar vi oss fram mellan huset och bastun och bilen i grävda gångar som små möss i labyrinter. Det funkar riktigt bra. Snön i gångarna packas snabbt ihop i26 gradiga kylan..

Lasse i en av våra "gångar"

Här skottas släpkärran fram i -15 grader

Messias kom med snöplogen

Som vi kämpade bara för att skotta fram till huset. Att skotta plats för bilen fick oss att tappa modet helt.

Så helt plötsligt kommer han, räddaren i nöden med väghyveln. Två minuter senare har vi plats för bilen och släpkärran är framskottad.

This is not America...

...nej det här är Eskilstuna!

Bro från Gamla stan till centrum, Smörparken till höger, Fors kyrka i bakgrunden

Vissa dagar funderar jag över mitt liv i min gamla hemstad, staden där jag växte upp, ung, frustrerad och obekväm, staden som var så trång och som gjorde mig arg för att den inte gav möjligheter för min ungdom och energi, staden som jag övergav för många år sen och lovade att aldrig mer återvända till.
Vissa dagar när jag tänker på det, känner mig lite som en återvändande förärare som de där två unga männen i The Falcon and the Snowman. De som var unga och fulla av idealism och kraft men blev desillusionerade och förrådde sitt hemland, de sålde statshemligheter till Sovjet. Allt för att de inte kunde se att livet inte är svart och vit och att man ibland måste skära i kurvor för att få till det. De som hamnade i en virvelvind och till slut gick det bara inte längre, de ville tillbaka, ångra allt och bli förlåtna. De blev naturligtvis arresterade och satta fängelse som landsförädare. Förmodligen på Guantanamo för detta var en verklig historia.

Blossom fails to bloom
This season
Promise not to stare
Too long
For this is not the miracle

There was a time
A storm that blew so pure
For this could be the biggest sky
And I could have
The faintest idea
Några strofer ur "This Is Not America", melodi ur filmen ovan av David Bowie

Min historia är kanske inte så våldsam men känslan finns där. För tillbaka till staden kom jag, en återvändare!
Det efter alla hårda ord som jag har yttrat ska jag nu ångra allt och be om förlåtelse och hoppas på att inte blir arresterad för att jag tyckt så illa om Eskilstuna.
För att vara helt ärlig, faktum är att det med mitt sätt att se inte har hänt speciellt mycket med stan under de 23 åren jag varit borta, snarare tvärtom.

Det har säkert satsats stora medel på utveckling men politikerna i denna stad och jag är nog inte av samma åsikt.

Gamla hus som jag ser har inte rustats, nya hus trängs i centrum som delvis känns förfallet. Vem i hela friden vill bo i ett dyrt ghetto mitt i stan? Centrum har på något sätt förslumats och pizzeriorna och snabbmatsställena har blivit ännu fler. De gamla lever dessutom kvar sedan minst 25år, som kebabbaren bakom gamla Sandbergs bokhandel som numer är Bokia. Vi brukade alltid hamna hungriga i jättekön till kebaben efter en partykväll på Oliver Twist.

Sedan den här rondellsjukan! Många korsningar i centrum och omnejd har förvandlats till irriterande trånga mini-rondeller! Varför?
Sveriges sämsta köpcenter Tuna Park byggdes upp bredvid gamla OBS. Riktigt stort, men vad trista affärer! Tom H&Ms utbud och category management på Tuna Park suger, lika så planering av parkeringsplatsen är helt kass.
Denna verkstadsindustri stad har helt enkelt förfulats och gjorts ogästvänligt i mina ögon.

Min kloka Lasse säger dock att det kommer att bli finare till sommaren, när jag ser alla blommor som staden planterar ut.
Men med de anpassningssvårigheter jag tampas med har jag hittills haft en jobbig relation med min gamla uppväxtstad.

Men sakta sakta märker jag att jag faktiskt börjar se staden från andra vinklar. Inte längre som en trotsig tonåring utan på något sätt mer balanserat.

Jag plockar guldkorn där jag kan hitta dem och känner en mildare vind ta tag i mig. Vissa dagar kan jag tom känna att en dag kommer vi kanske att bli sams igen, Eskilstuna och jag!

Lunch på Nya Gästis häromdagen!

Lika goda kålsupare!

Vid Israelmanifestationen i Malmö idag fick Skånepolisen en hälsning...

Foto: Sydsvenskan.se

Bland motdemonstranterna syntes många Palestina-flaggor och ett plaket med texten "Tack för senast - grisajävlar".

Nu blommar hjärtat...

Anemoner i djupaste rött, så stora att de kan få vem som helst att flämta!

Fy hundan för Stockholmsväder! Snöregn och rusk denna fredag eftermiddag, det riktigt piskar i ansiktet. Detta väder som kan få den mest optimistiske att tappa humöret.

Efter att ha klarat av ärendena och ätit lunch skulle jag köpa en liten bukett med till min väninna. Där mitt på Östermalmstorg stod endast ett ensamt tält och huttrade. Blomsterhandlaren på torget brukar inte ge sig i första taget även om vädret i dag är mer än ogästvänligt. Att han fanns där just idag är vi speciellt glada för.
Vi kliver in bakom plasten och in i ljuset och möts av…

...ja se själva…

Ljuvliga pioner! Man faller handlöst!

Pioner! Så här års? De var beställda till ett bröllop, resterande blommor gick till torghandeln. Fantastiskt tyckte jag så att andra också kan få njuta av dem även om de inte var billiga precis. Vi var några som bara inte kunde låta bli att sniffa in i dessa ljuvligheter. Vilken doft....drömlik!

Dessa bedårande ranunklar får hjärtat att fullkomligt att sjunga!

Ranuklar i alla färger, röda organga, gula, vita. Jag föll för en romantiskt rosa ranunkelbukett till min väninna.

Snopet och överraskande kom buketten med tillbaka hem. Det visade sig att min väninnas salong var stängd denna dag, ingen där och jag kunde inte lämna över buketten.

Nåja...nu är jag inte så ledsen längre men min väninna kommer nog bli desto ledsnare när hon ser vad hon missade. Jag hoppas dock kunna få göra repris på detta.

Den rosa ranunkelbuketten!