Måndag hela veckan...

Kelly i solskenet.

Precis som Bill Murray i filmen Måndag hela veckan upplever sin värsta dag om och om igen, allt som kan gå fel går fel och han vaknar upp till samma dag gång på gång som en förbannelse så kändes det för mig att vakna upp idag.
Vet inte hur annars jag skulle kunna beskriva min värsta mardröm som blev sann i går.
Även om jag försöker se det som är positivt fungerar det rätt dåligt, illamåendet sitter fastsvetsat i mellangärdet. Jag har svårt att fokusera på någonting alls utom min lilla ögonsten och bevaka hennes minsta lilla rörelse.
Energin räcker inte så länge, vi sover mycket, både hon och jag, jag vaknar en gång i timmen, för att se att det lilla hjärtat fortfarande slår, jag har ont i huvudet och fortsätter att må illa.

Det är kanske lite sjukt men jag är helt paralyserad, kanske är det chocken som ännu inte släppt eller om den ens har börjat, jag vet inte.
Mina vänner försöker lite tafatt trösta med jordnära saker som att en hund är en hund som inte alls går hem hos mig just nu eller värmande ord om att de finns där för mig. Det är jättefint men ingen kan ändra det faktum att min lilla Kelly är döende.

På Strömsholm har de kanske europas bästa veterinärer och mest högteknologiska utrustning.
I magnetröntgenundersökningen igår hittades en stor hjärntumör i Kellys lilla huvud. I vanliga fall hade veterinären låtit henne somna in direkt i narkosen men han gav oss någon tid, hur länge vet vi inte.
Tumören var just nu isolerad och hon har inte ont av den förutom kramperna och med rätt medicin kan kramperna motas i grind, jag köpte den tidsfristen, vem skulle inte ha gjort det?
Vi hämtade hem henne och hon mådde riktigt dåligt av narkosen resten av dagen.

I morse mådde Kelly bättre och kändes stadig på benen så jag friserade av hennes vinterpäls så skonsamt som möjligt, inget ryckande i pälsen för henne mer och sen fick hon ligga ner på golvet. På Strömsholm hade de rakat ner henne till bara skinnet på ryggen så att hon såg ut som babian, nu blev det mycket bättre.
Vi beslöt oss för att ta oss till vår skog, solen sken och hela familjen behövde luft.

Väl ute i skogen orkade jag inte ens reagera över det jag såg, vår vackra lummig sörmlandsskog var helt jämnad med marken. I normala fall hade jag säkert gråtit över liknelsen att mitt liv var lika ödelagt som landskapet framför mig men nu satte vi oss, Lasse och jag bara lugnt ned på varsin stubbe och drack kaffe medan solen sken och vi njöt av att vi fortfarande fick vara fyra.

Solen skiner även över ödelagt land

Här växte förra året smultron mellan traktorhjulspåren och kantareller vid kanterna.

Idag kantas skogvägen av timmerstockar

Kelly äter morötter!

Kelly har fått sin "agentjacka" på sig så att hon inte fryser, hon är ju delvis rakad in på bara skinnet.

Vi hittar vårens första tussilago