Inte som tänkt...

När man levt tillräckligt länge börjar man förvänta sig att saker upprepar sig, att saker ska gå liksom i cykler, årstider skiftar och man vet att våren alltid kommer i mars om man bor i Sverige alltså, man slappnar av lite och njuter av livet
Men plötsligt så vänder livet riktning, helt utan förvarning eller någon som helst förberedelse.

Välkommen mars brukar jag tänka, längre ljusare dagar, glada vänners födelsedagar, min egen födelsedag.
Ja just det min egen födelsedag, den som jag som älskar att fira. Jag som inte fattar varför folk inte är glada åt sin egen födelse och låter den passera som vilken trist gråblek dag som helst. Ska man fira sig själv någon gång så är väl just på sin egen födelsedag.
Jag fattar inte varför folk har sådan konstig inställning och förväntningar till födelsedagar det är ju en glädjens dag.
Denna födelsedag blev inte någon dag fylld av glädje, den blev inte ens gråblek, den blev nattsvart.
Helt utan förvarning är jag på väg någonstans där jag inte vet var jag ska landa, ingen stig att vandra. 
Jag känner mig plötsligt villrådig, förtvivlad och desperat, vart är våren? vart är ljuset?

Min Kelly blir plötsligt sjuk precis efter en fantastisk frukost på sängen, räkmacka och varm choklad, telefonsamtal med vänner och gosning med alla djuren.
Hela tisdagen är Lasse och jag på Strömsholm och gör undersökning på undersökning tills vi får ett svar som inte går att misstolka, slutet har börjat.
Jag känner att jag inte orkar kämpa mer den dagen, klockan åtta på kvällen är vi hemma och ingen som sover bra den natten. Dagen efter blir ännu jobbigare då Kelly drabbas av täta anfall.
Lite av modet och kämparandan kommer tillbaka under dagen genom att ett gäng veterinärer jobbar för med att hitta alternativ och medicinering för min lilla Kelly, jag är fortfarande under isen men någonstans gror ett hopp.

Det händer mer denna mörka vecka 12 i mars som störtar oss ännu längre ner i avgrunden, en familjemedlem blir allvarligt sjuk, ingen av våra fem liv i huset sover speciellt bra natten till fredag.

På fredag åker jag till stan och tar farväl av min vän Rigmor, hur sjukt det än kan låta så är det ett avsked som jag bara känner värme för. Det var vackert och ljust och även om sorgen och saknaden efter Rigmor nu kändes påtaglig så kändes som jag fick tröst. Hon är där hon vill vara nu, hos sin älskade mamma och  sin älskade make.

Lördagen känns hoppfull hela familjen kommer på lunch och det känns nästan som vanligt, alla är glada och det är mycket värme mellan oss, livet går vidare.

Lilla älskade Julia

På söndagmorgon efter ytterligare en orolig natt beslutar vi oss för att låta lilla älskade kissungen Julia somna in.
Hon har på en vecka tynat bort, allt vad vi försökt med i matväg, räkor, tonfisk, rådjur ratar hon. Julia hostar väldigt och vi är rädda att hon ska dö framför oss.
Vi klär på oss snabbt precis som i tisdags tar vi oss till Strömsholm med alla djuren denna gång även Julia.
Hon var en sådan ljuvlig katt, snäll, gosig och pratig och pigg ända till denna sista vecka då mycket gick snett bland annat Julias hälsa.
Julia fick ett fantastiskt och långt liv, hon var en fantastisk katt som gav mycket kärlek, hon fick tom Kelly att bli sin vän. Julia blev 20år.
Ikväll kommer endast fyra av oss att sova i sängen. I morgon kommer vi åter att åka till Strömsholm för magnetröntgen med lilla Kelly.
Det finns inte ord för hur mycket jag hoppas.