Vem är du, vem är jag levande charader

Är jag svensk eller finne, kommer inte i håg?

Ibland så slår det mig, landar som en pisksnärt över kinderna, svenskheten eller är det konventionen eller? För finskt är det ju inte eller? Äh what ever låt oss kalla det rätt och slätt samhällets autonoma nervsystem?

Jag borde ha vetat bättre när jag slängde det glödgande bouleklotet på bordet igår, men det gjorde jag inte. Pojkarna som skulle ha varit mottagare fnittrade bara lite förtjust över den nyss avklarade tvinspelningen.
Runt omkring satt en samlad intellektuell skara som högg som kobror på min fråga ” ok, vad har ni för mediastrategi?”
Så var charaderna i gång, en gammal mediamogul väste misstänksamt ”Vem är du? Var kommer du ifrån, Sandhamn eller Trouville? Jag vet exakt vad du har för agenda”
Det här blir intressant tänkte jag. En av samhällets stöttespelare, akademiker på högnivå sa, ”Det spelar ingen roll var du kommer ifrån för du kommer ändå inte att vara Sandhamnsbo förrän om tidigast 10 år.”
Min väninna som känner mig, ja verkligen känner mig, sedan 30 år tillbaka log stort och igenkännande åt det hela, hon hade varit med förr. Detta tolkades ytterligare av mediamogulen som att jag hade en lömsk agenda.
Men si det hade jag inte…haha men det tog hela kvällen i anspråk att klara ut.

Det som bitit sig fast i min hjärnbark som en pittbullterrier så här morgonen efter är att vi så gärna vill kategorisera, boxa och ruta in vårt liv och människorna däri för att göra det begripligt för oss själva och så bedrar vi oss så snöpligt när någon som jag vägrar att låta mig tämjas.
Men omgivningen ger inte upp, alla ska kunna analyseras och dissekeras och det ju mänskligt men det blir utifrån betraktarens ögon. Så kul och förutsägbart och när någon avviker från normen blir det svårt.

Jag råkade ut för nästan samma sak lite tidigare under dagen på bryggan. ” Hej, vi har inte setts förut?” sa en ung man till mig. ” Jo massor med gånger genom åren, vi har tom suttit och pratat en hel båtfärd du och jag” sa jag. ”Jag kommer inte ihåg dig” sa den unge mannen. ”Det är ok, har man ett alldagligt utseende som jag så får man köpa det, so no harm” sa jag. ”Men har du något namn då?” frågade han. ” Jovisst det har jag, såklart” sa jag. ” Åhå, då vet jag exakt vem du är” sa han och rabblade glatt upp fakta om mig.
Exakt var ordet, jag kan bara säga intressant!

Mediamogulen å sin sida förklarade sig med att ”Mitt liv har gått ut på att lyssna” Jag sa, ” Verkligen? Borde det inte varit att observera?” Eh ughh..
Mediamogulen skruvade på sig och sippade på sitt vin ” Jag vet fortfarande inte vem du är” sa han. ” Ja, det är så klart att du inte vet för du känner inte mig och min historia, du gör bara antaganden” sa jag .

Det är så det går till, vi antar utfrån oss själva och så får alla sin slutdom. Lite senare på natten frågade en ung kvinna mig ”Hur gammal är du?” ”Hur gammal tror du att jag är” slängde jag tillbaka. ” Du är bergis 32 eller kanske 28!” kom svaret. ”Tack” sa jag.

Till slut sa mediamogulen ”Jag begriper ingenting” och det var ju helt rätt för där fanns inget att begripa, allt var ju bara nonsens från början till slut, menat som humor faktiskt.
Jag har upptäckt att vi sätter upp teaterstycket som vi kallar livet åt oss själva, sen plockar vi in figurerna och ger dem roller, behöver inte nödvändigtvis vara sanna roller och så spelar vi dem med en sådan inlevelse att det borde bli den bästa komedin. Tänk att se sig själv i sin egen dokusåpa!

Vem är du, vem är jag, levande charader
Spelar alla roller så bra!

..och idag ska det alltså ske...ödesmatchen Trouville-Sandhamn, den som alla kan se i dokusåpan i TV3 senare i höst.