en liten fjädertuss...

Hela den här veckan har varit som en enda fullbokad agenda och jag som skyr sådant.
Folk och man brukar säga att det är så livet ska vara för det är så man ”make the difference”, man betyder något för omvärlden. Eller är det för sig själv man känner sig viktig?
Ja kanske är det så, folk i allmänhet vill känna sig viktiga, känna sig behövda, att ha ont om tid och framför allt att ha lite tid till sig själv är inne. Alla längtar efter lite tid till sig själv men inte många förmår att skapa den. Man är allstå helt rätt när man har fullt upp.

Så vill jag inte ha det, jag har strävat hela mitt liv att för det motsatta, kanske inte riktigt hela livet eh..De som känner mig vet bättre haha…

Ibland frågar jag mig själv när jag tänker på alla de som vill ha lite tid sig själva, alla de där som alltid har fullt upp, klarar de verkligen av att ha lite tid till sig själva? Jag tror ju inte det, jag tror inte att de klarar ens av en timme med sig själva. Oftast struntar jag i att kommentera det för det krävs rätt mycket kraft till att orka få egen tid och sen krävs det ännu mera mod att orka vara med sig själv.

Hurusom, jag har haft en busy vecka det har gått ett i ett, allt ifrån precisionsdragning med spörjspensel till att skava hjärncellerna för att hitta de smartaste win-win situationer, för att till slut få skoskav av en 6timmars shoppingrunda med Pia på stan. (jag fattar inte att hon orkade? Jag var i allafall dåligt tränad)
Jag har ovan på det ägnat timmar åt att göra rätt för mig på mitt årsmöte, peppat folk att orka ett år till och ingjuta så pass mycket förtroende att man köpt mina förslag.
Jag brukar inte späcka min agenda så mycket men så är så här års, när alla böcker ska stängas och nya planer ska antas blir det lätt så, that´s life.
Jag längtar efter min Lasse som jag inte träffat på en vecka och jag längtar efter helg när jag får sätta mig på båten ut till ön.

Jag lägger mina måsten åt sidan en stund och ägnar en tanke åt en speciell liten vän som jag gärna skulle vilja stifta bekantskap med i irl, en 11 cm kort tody som är så trevlig att titta på.
Den här todyn är en urinnevånare på den karibiska ön Kuba ochär nog äldre än de flesta som vill kalla sig kubaner.
Todyn får man naturligt nog inte uppleva varken på den härliga strandpromenaden i Malecon i Havanna eller i Varadero med de turkosa sandstränderna där jag i ett par veckor låg för ankar. Nej den återfinns på det sanna Kuba, i de bevuxna kalkbergen.
När jag tittar den vackra ulltussen känns det som min vistelse på Kuba och i semesterparadiset var totalt bortkastad, varför åka så långt för att inte uppleva en tody?

Kanske har jag inte hunnit längre än de som har fullt upp hela tiden och bara längtar efter lite egen tid.


Fritt antal cubalibres under ett parasoll bytes emot glimt av en tody?

Malecon i Havanna

Strand i Varadero