Dolce vita, det ljuva ljuva livet...

En tatuerad sångare har ersatt Hasse Carlsson som som dog 2002.

Många femtiotaggare slöt i kväll på bryggan för att lyssna på Noice

Min vän Tobbe, på 10 dagars permis från svenska trupperna i Afghanistan, var glad åt sin tröja!

Bedårande barn av sin tid....ja det var vi som var tonåringar på åttiotalet, vi som inget fick gratis, vi som fick fixa allt för egen maskin. Vi som inte ville vara som alla andra, vi som ville vara oss själva nog, vi som alla var målmedvetna men inte visste vart vi skulle.

Det var tiden då begrepp som curlingförälder inte var uppfunnet, men som uppfanns av just oss själva senare. Det var som tiden då yuppien gjorde sitt inträde i våra liv, det var tiden precis efter en kväll i tunnelbanan.

I kväll stod de då där på scenen i Sandhamn, de gamla storstadsrockarna Noice och gav flashbacks tillbaka till åttiotalet då allt var ett oskrivet blad och vi bara rockade på i vår tonårsdröm.

I kväll såg jag idel jämnåriga med bilringar, ölmagar, en del väldigt slitna ansikten, en del lite väl blonderade och en del lite väl solbrända och en del med sin med omsorg bevarande åttiotalsfrisyr.

Ölen var utbytt mot champagne när de forna fansen firade sina tonårsidoler och sjöng med i de välkända låtarna...Dolce vita, det ljuva ljuva livet, dolce vita det är livet för mig... och jag kände mig helt plötsligt 50 år,sliten och väldigt väldigt gammal.

Med en fadd smak i munnen kändes hela tillställningen som fullkomligt onödig, det kändes helt enkelt som en påminnelse om att häften av bandet dött av misskötsel av den egna personen och att vi faktiskt passerat zenit?

Jag kände bara för att gå hem.

Inget ont om Noice och deras prestation och vilja att fortsätta som band men för mig hade Noice likaväl fått förbli en tid av rebelliska tonårsdrömmar, endast att lyssnas på i sentimentala stunder, som Veronika Maggio och Kent kommer att bli för den tidens barn. Inte hade vi väl behövt att se oss själva så brutalt i vitögat?

...men okej, det ordnar sig säkert.

P.S Hur jag än känner för Noice låtar så var det en hyllning till en tid som var.