Ett och annat medelålders grabbgäng har vi dock siktat.
De äntar vant och högljutt Värsan för lunch med sina runda magar, krampaktigt igensopade begynnande flintar, nonchalant men noggrannt designade och minutiöst planerade 3 dagar skäggstubbar, lite för tajta men dyra jeans som avslöjar de otränade rumporna, vita Converse och balla tonårs t-tröjor som andas desperation.
Efter lunch, glada i hatten med medhavda öl i händerna tar de sig genom byn tjoande menande kommentarer till den enligt dem lite bonniga bybefolkningen.
Bredbenta, fem man i bredd i tre rader drar de upp damm på strandpromenaden som kreaturhordar på väg till ladugården totalt ovetande om att just det där dammet är ett av öbornas största irritationsmoment och som skapat en underliggande vulkan som vilken dag som helst kommer att brisera och orsaka att blod kommer att flyta i dammet.
Men just denna helg är vi bara glada, lika glada som de där grabbgänget och orkar inte bry oss om att någon i grabbgänget avviker, går runt hörnet och pinkar på någons husvägg.
Vi bryr oss inte om att det råder allmän obestämdbar irritation över damm eller över att 4-hjulingar bullrar och enligt någon kör för fort, att det finns privatpersoner som använder sina flakmoppar för att åka ner och köpa glass, det är så typiskt att det just är han som är så fet och verkligen borde gå mer och defintivt inte borde äta glass, att någon varit så fräck och tagit hit en hemsk nymodernitet, Segdwayen och enligt någon buskör på strandpromenaden. Nej sådan fräckhet orkar vi inte bråka om inte heller våra medmänniksors likgiltighet över att inte underlåta sig att leva i herrans tukt och förmaning, dvs enligt öns oskrivna lagar sedan 1400talet som alla naturligtvis borde känna till. Nej all osämja, skrikmöten grannar emellan lägger vi ner denna helg och försöker bara njuta av tillvaron, det fina vädret och att åtminstone några av oss lyckas vara vänner med varandra, än så länge.
Vi bjuder in någon nära granne på champagnefrukost, dvs någon som vi fortfarande tycker om för att fira att vi äntligen är ute samtidigt efter den långa vintern. Vi befäster vår vänskap med att krama och pussa på varandra och enas om att det är skönt att "familjen" nu åter är samlad och vi nu ska ha den bästa sommaren ever!
Vi äter långlunch på UteVärdsan som nu genom Bergmans försorg försetts med egen incheckning i "Places" i Apples version av Facebook och ett språkligt korrekt "d" i titeln. Benämningen Värschan var en kort stund under övervägande men för inte bidra till den språkliga utarmningen röstade Bergman ner sitt eget förslag. Sedan checkade alla de in, de som uppgraderat sina liv dvs skaffat en smartphone för att tala om för omvärlden att den och den och den också nu befann sig på UteVärdsan. Naturligvis följde bildbevis med.
Vi borstar av boulekloten när solen fortfarande är så pass varm att vi inte fryser om fingrarna.
Vi kör några partier mitt på byns mest trafikerade vägkorsning som vi anser är vårt födsloarv att i besittning när vi så önskar, en allmän rättighet för var och en som har en tillhörighet till ön. Motorfordon, gående och handikappade göre sig icke besvär på vägen som nu var officiell boulebana. Alla girar lydigt undan för oss, småler och nickar bifallande, en del stannar och tittar på och ställer artiga frågor om ställningen som sig bör. Jag måste medge att vi trivdes med uppmärksamheten och tjotjimmade glatt tillbaka till och med till dedäna förfriskade grabbgängen som drog fram och tillbaka i sina dammoln.
Boulespelare är det ingen som irriterar sig på, boulespelare har alltid förkörsrätt på ön. Boule får människor på ön känna sig trygga, boule skapar en känsla av äkthet att allt är som det var förr och allt är lika fantastiskt nu som då.
Jag är dock inte lika övertygad att boule-generositeten sträcker sig till någon som inte stadigvarande vistas på ön. Jag tänker på dedäna grabbgängen, undrar vad som skulle hända om de fick för sig att spela boule på öns huvudgata?
Vi tycker att vi har det så trevligt så att vi även vill äta middag tillsammans. Efter snabbplanering på stående fot, forfarande mitt på vägen bestämmer vi, vem som gör vad och vem som tar med vad. Alla vittjar sina kylar och frysar för en grillmiddag på altanen på den lugnare delen av ön.
Det är högt i tak under middagen, inte allför stimmigt eller stökigt men vi sjunger så högt vi kan och kör på med vårt tugg och är nästan tårögt eniga om det mesta. Det är klart att vi passar på att planera framtiden för dem som inte är närvarande eller som ännu inte anlänt, det är sådant som goda vänner gör och för att vi vet vad som är bäst för våra vänner. Så är det bara...
Den ljumma kvällen blir till natt och ingen har lust att gå hem, så ingen gör det helt enkelt. Vi eldar, kåserar och planerar livet vid Tipin tills solen går upp.
På vägen hem känner jag doften av björk i gryningsdaggen och bestämmer mig för att ställa cykeln och leta reda på några björkar bland alla tallarna och samla ihop till några viskor till bastun.
Jag tar mig en skål blåbär och hallon medan jag sitter och binder viskorna på gammaldags vis i soluppgången.
Så här på eftermiddagen när jag ligger på min egen altan och väntar in bastutimmen med en kopp kaffe och en god bok i däckstolen känner jag att det här helgen gav härlig försmak på den kommande långa och underbara sommaren på ön. Jag tänker att för mig kvittar det om det blir kallt eller regnar hela sommaren för mina vänner har redan laddat mig med värme och sol för hela sommaren.
Jag känner hur hela mitt inre ler åt att några av oss forfarande klarar av att kommunicera med varandra samtidigt som jag tycker så ofantligt synd om åt alla dumma människor som vägrar låta sig själv att må bra utan fortsätter att försöka ändra på varandra med alla medel, tom genom blodsvite.
Jag fick med mig något från i går som jag vill dela med mig av här.
Vår vän Bergmans farmor som var en mycket klok kvinna sa ofta till sitt barnbarn, tror det var något i stil med "Du ska inte lägga tid på och fundera över saker du ändå inte rår på"
Det ligger något i det.
0 comments:
Skicka en kommentar