Älskade lillgrisen...

Kelly

...har somnat in.

Älskad och saknad!

Hur beskriver man sorgen över att ens bästa vän har lämnat en? 

Min bästa vän, älskade gulliga, mysiga, intelligenta, trygga och kloka korvis som jag fick "låna" med mig över en helg och sen lämna tillbaka till hennes mamma när hon bara var 6 veckor gammal  har lämnat mig.

Hon som valde mig till sin matte för resten av sitt liv, hon har lämnat mig.

Hon och jag som varit tillsammans i 10 år och 8 månader, hon har lämnat mig.

Hon och jag som varit ler och långhalm, en enhet, i symbios, hörde starkt i hop, hon har lämnat mig.

Henne som jag älskade så mycket, hon har lämnat mig.

Matte och Kelly på väg ut till ön i februari.

Allt gick så snabbt och jag kände att jag inte var beredd att avstå i från henne riktigt än, jag hade tänkt att vi skulle få ytterligare en tid tillsammans även om jag visste att tiden var utmätt.

Veterinären trodde att det skulle vara hjärntumören som skulle ta henne och eftersom den var rätt isolerad och inte infekterad så skulle det kunna fungera ett bra tag med lite medicinering. Det funkade ju så bra och Kelly kom över biverkningarna snabbt, hade inte ont och var glad och hyfsat pigg, livet var nästan som vanligt.

Så helt plötsligt blir hon dålig, precis då som jag bokat kontroll för mäta av medicinen och helt utan förvarning tar vår saga slut.

De få timmarna jag hann hålla henne i min famn innan undersökningen med den oåterkalleliga domen kändes desperata och för korta.

Det var inte hjärntumören som tog henne i från mig, det var de där tumörerna i mjälten som tog henne, snabbt och aggressivt på ynkliga tre veckor.

Här sitter jag drygt 24 timmar senare chokad, bedövad och tom, hon har lämnat mig.

Många säger tröstande ord om att vi hade fantastiska 10 år, alla fina stunder, allt som hon givit till mig och många andra, alla våra gemensamma många och soliga minnen.

Jag vet det, men just nu känns det inte mycket till tröst, saknaden efter henne slår som knytnävar i ansiket och får mig att må illa och tomheten gräver djupa hål i mig, jag är bara alldeles för ledsen.

Kelly älskade att sitta i solen och värma sig mot husväggen.

I påskas kom värmen och hon hann njuta utomhus.