Jag samlar mina tankar och försöker sätta ord på hur just jag känner för de för solfattiga dagarna under maj och juni och kommer just inte på något annat än, solfattigt.
Jag försöker att förtränga allt regnande och rejält kyliga dagar och det faktum att det redan går mot mörkare tider då även midsommar redan har passerats.
Det känns lite trist och lite betungande att uttrycka sig om en realitet, det som vi alla rent fysiskt har upplevt på ett negativt sätt.
Ja det där negativt klingande, rent av olycksbådande "att gå mot mörkare tider" tas ofta numer upp av dem som vill peka ut någon som de tycker har en negativ attityd till sin verklighet och jag vill ju inte vara en av dem som blir utpekad.
Nej för vem vill sitta och tänka på att klimatförändringar är något som vi får leva med i större utsträckning från och med redan i dag och inte kunna göra mer än sitt lilla för miljön. Det känns övermäktigt.
Därför försöker jag nu i stället stansa in i mitt minnesarkiv upplevelser under våren och den här delen av sommarn som är ljusa och fina. Tänka på något positivt som t.ex att man numer kan odla vin i Sverige och att Sverige om några år kanske är ett vinland att räkna med, hehe.
Så där ja, man uttrycker sig helt enkelt inte längre i klichéer som "ja nu vänder det och om mindre än sex månader är det jul igen" eller liknande uttryck. Nej för vår tillvaro ska andas positivism alla skall vara glada och om alla anstränger sig bara lite grann så blir det bättre för alla.
Jag hänger en del på Facebook numer då hela bekantskapskretsen hänger där och hela världens händelser sker momentant på Facebook och vill man hålla kontakten hänga med på det som sker i vimlet och världen så sker det först på Facebook, så är det bara.
Jag ser även att positivismtrenden är som en röd tråd genom mångas inlägg. Borta är dryckes och festinläggen och skrytandet om var man är och reser, ja om man inte har det som yrke förstås. Jag har en Fb-vän som jobbar på resebyrå och hennes inlägg om resor är fantastiska och skapar dagdrömmar i alla fall hos mig, dem vill jag inte vars utan.
Nej istället för de ytliga inläggen om bilar och yachter har inläggen på Facebook byts ut mot inlägg om att sprida glädje, om att det det lilla vackra i livet inte kostar pengar och om att äkta medmänsklighet är fint, vi hjälper dem som går igenom svåra tider genom att lyfta fram dem och ge dem uppmärksamhet. Oftast räcker det med den lilla klappen på axeln, för att folk orka vidare.
Människor har på något sätt i takt med storm, hagel och piskregn blivit snällare mot varandra, man vill boosta glädjen i varandra.
Jag träffade en god vän här på Sandhamn som jag lärde känna för mer än 4 år sen den snöfattiga vintern 2008 (svårt att tänka sig en vinter som snöfattig numer) och som jag inte träffat nu på 4 år.
Han bad mig sammanfatta de sista 4 årens händelser på ön.
Oj det blev tomt i mitt huvud! Så mycket har hänt så det var mig övermäktigt, livet är ju helt annat även om det på ytan ser orört ut.
Men efter en natts betänketid kommer jag fram till en sak som sammanfattar de sista åren och även de sista månaderna oavsett om det snöat och varit solfattigt det sista 4 åren till nu.
Det är alla fina möten jag haft med människor, nära och kära, nya och gamla bekantskaper omkring mig.
Jag har haft förmånen att träffa otroligt härliga och fina nya vänner speciellt set senaste året och när jag tänker på det så är det otroligt svårt för många i alla fall i min ålder, snart 50 år att träffa nya människor som man knyter förbund med.
Det lönar sig att vara glad:)
Jag har ett favorit uttryck som jag stulit från en kär väninna som in sin tur snappade upp det från en annan väninnas dotter som vid ett visst givet tillfälle tyckte att stämningen mellan vuxna var obehaglig och utbrast
"Alla Glada!"
Jag har även ett annat uttryck som min L ofta påminner oss om när vi pratar om våra vänner.
Det är en strof ur en sång av Tony Joe White, Lake Placid Blues,
"It's hard to make good friends in a life time".
Var rädd om dem du har så att vänskapen räcker livet ut.
